Långtbortistan nära
I tidskriften Vårt försvar berör den pensionerade kommendören Lars Wedin problemet med att fienden, i en globaliserad värld, finns även på hemmafronten. Långtbortistan ligger helt enkelt här.
Den nationella säkerhetsstrategin skall sammanfattningsvis klara ut de övergripande principerna för hur samhällets olika delar skall samverka för att uppfylla målen för vår säkerhet gentemot prioriterade hot och risker. Strategin måste ha medborgarnas stöd. Den måste också ge en inriktning om var och i vilka sammanhang akuta insatser i första hand är aktuella eftersom en sådan inriktning styr vilka resurser som behövs, utbildning, övning, doktrin och utrustning.
En traditionell metod vore att nu teckna grunderna för en militär operativ strategi och en civil sådan. Dessa skulle då ge grunderna för hur de militära respektive civila resurserna skall användas. Utifrån dessa strategier skulle sedan strategier för de specifika insatserna utarbetas.
I den globaliserade världen är emellertid inte ett sådant angreppssätt längre praktiskt tillämpbart. En strategi för den svenska insatsen i ”Långtbortistan” måste i stället reda ut vad de svenska insatserna där skall åstadkomma, med vilka medel och hur. Den måste omfatta såväl diplomatiska och militära insatser som biståndsinsatser. Nu kan naturligtvis den svenska regeringen bara styra insatser med statligt bistånd, men strategin bör i varje fall innehålla principer för hur de svenska insatserna skall förhålla sig till icke-statliga (NGOs) insatser.
Vi kan anta att det i ”Långtbortistan” finns terrorister, som inte uppskattar vår närvaro. Dessa kan utgöra ett hot mot exempelvis den svenska befolkningen och territoriet. Vid sidan av terrorism är omfattande cyberattacker också en möjlighet. Terroristattacker kan drabba oss på svenskt territorium men också utanför – svensk sjöfart, industri och turism kan vara tänkbara mål. Den offensiva insatsen i ”Långtbortistan” måste därför kompletteras med en defensiv insats syftande till skydd av svenska intressen.
Insatsen i ”Långtbortistan” måste grundas på god kunskap om landet och dess sedvänjor. En sådan kunskap måste, som påpekats ovan, grundas på långsiktiga studier och forskning.
Motståndarna i ”Långtbortistan” kommer kanske att använda informationskrigföring. Genom sympatisörer bland den svenska befolkningen, flyktingar kanske, cirkuleras uppgifter om hur ”vidrigt” svenskar uppträder. En sådan kampanj drabbades vi av redan under Kongokrisen i början av 1960-talet! Regeringen måste därför ha en informationsstrategi inför insatsen i ”Långtbortistan”. Svenska folket måste förstå vad vi gör i detta land långt borta och varför. När en oförberedd befolkning drabbas av stora förluster och/eller propaganda är det för sent att börja förklara. Omvänt måste regeringen och riksdag visa att dessa insatser är viktiga. Det är en självklarhet att ansvariga ministrar, särskilt givetvis försvarsministern, besöker dem som riskerar livet för att förverkliga svensk politik. Vid förluster är dessutom politisk uppbackning en moralisk nödvändighet.
Planeringen i det enskilda fallet måste utgå från en grundläggande doktrin, som förklarar de principer enligt vilka svenska insatser görs. Denna doktrin bör givetvis omfatta alla tänkbara statliga aktörer: diplomater, militärer, räddningsarbetare, tulltjänstemän, poliser ...
