Obasm

Gårdagens historiska ögonblick skrev jag om i dagens SvD. Två olika texter blev det, där den tidigare gick ut till landsorten, och den senare och bättre gick till storstadsupplagan (som ju har senare pressläggning). Tyvärr har webben lagt ut den mindre talande varianten. Rubriken för bägge texterna är dock densamma - och den är väldigt Obamsk i sin svulstighet - "Han bärs fram på historiens skuldror".

Uppdatering:

Nu har webben fixat. För mitt eget minnes skull publicerar jag nedan bägge varianterna in extenso. Saken gäller ju vad man kan svara på kommande generationers fråga: vad skrev du/SvD när USA tillsatte sin första svarta president?

Den senast lämnade storstadsvarianten:

Betydelsen av gårdagen går inte att överskatta. Men president Barack Obama själv bara snuddar vid varför. Som i förbigående nämner han att ”en man vars far som för mindre än sextio år sedan kanske inte ens hade blivit serverad av en lokal restaurang nu står framför er och svär den mest heliga ed.”

För en hel värld står det klart att USA går främst när det gäller att läka såren från gamla oförrätter och överbrygga uråldriga stridslinjer. Bara där är det möjligt, det som hände i går. Men Barack Obama placerar denna enorma seger enbart i en bisats. Som en storhet i en lång följd av åstadkommanden, en länk i en kedja, en självklarhet. Bara i Amerika.

Barack Obamas installationstal rör till viss del den förändring – change – som länge varit hans signalord. Obama distanserar sig från George W Bush i synnerhet avsett säkerhetspolitik. ”När det gäller vårt gemensamma försvar avvisar vi som falskt valet mellan vår säkerhet och våra ideal.” Vidare understryks vikten av ”större samarbete och förståelse mellan nationer.” Och till Ronald Reagan och Bill Clinton replikerar Obama att den stora frågan inte är ifall staten är för stor eller för liten – utan om den fungerar. Han öppnar för en mer aktiv statsmakt, men säger samtidigt att det allmänna måste ”spendera klokt”, ”göra upp med dåliga vanor” och ”sköta affärerna i dagsljus”.

Men Obamas tal är huvudsakligen förankrat i en tradition av att betona trohet mot grundläggande nationella värderingar.

Dit kan man också räkna själva förändringen. Bill Clintons första installationstal, 1993, hade åtskilliga motsvarande värdeord. Han talade om ”en återfödd vår”, ”en ny tid av Amerikansk förnyelse” och om att ”återuppfinna Amerika”. Det gällde enligt Clinton ”inte förändring för förändringens skull, utan förändring för att bevara Amerikas ideal”. När George W Bush höll sitt första installationstal, 2001, avgavs ”ett nytt löfte att leva ut vår nations möjligheter genom medborgaransvar, mod, medkännande och moralisk karaktär.” George Bush den äldre talade i sitt installationstal 1989 om att ”det blåser en ny vind, och en nation återupplivad av frihet tycks återfödd. Ny mark ska brytas och nya insatser ska göras.” Ronald Reagans första installationstal, 1981, sade samma sak. ”Låt oss förnya vår beslutsamhet, vårt mod och vår styrka. Och låt oss förnya vår tilltro och vårt hopp.” Det låter bekant i dag, och det beror på att det är tidlöst.

Barack Obama ställde sig i går som nummer 44 i en rad, och plötsligt framstod hans retorik inte lika överdådig som tidigare. Det var som om hans budskap nu fick det ämbete det var avsett för.

Det är bara på axlarna av en stadig och trygg demokratisk historia som en Obama kan bäras fram. Barack Obamas installationstal är en bekräftelse av en amerikansk tradition av förnyelse, återfödelse och hopp om en bättre framtid.

Den tidigast lämnade landsortsvarianten:

”Utmaningarna vi står inför är verkliga. De är allvarliga och de är många. De kommer inte att övervinnas lätt eller snabbt. Men det ska ni veta, Amerika, de kommer att övervinnas.” President Barack Obama lovade igår en nystart för USA. ”Världen har förändrats, och vi måste förändras med den.” ”Från och med idag måste vi resa oss upp, borsta av dammet och återuppta arbetet med att förnya Amerika.”

Det är oundvikligt att ett installationstal, som följer direkt på den ed som ordagrant svurits av varje president i över 200 år, innehåller historiska återblickar och upprepningar av de idealistiska begrepp som utgör kärnan av USA:s nationella självkänsla. Men även de moment i talen som inte främst knyter an till landets stolta historia klingar bekant.

Ta bara förändringen – change . Bill Clintons första installationstal, 1993, hade åtskilliga motsvarande värdeord. Han talade om ”mysteriet som är amerikansk förnyelse”, ”en återfödd vår”, ”en ny tid av Amerikansk förnyelse” och om att ”återuppfinna Amerika”. Det gällde enligt Clinton ”inte förändring för förändringens skull, utan förändring för att bevara Amerikas ideal”.

När George W Bush höll sitt första installationstal, 2001, skulle avges ”ett nytt löfte”, men den här gången gällde det, till skillnad från hos föregångaren, ”att leva ut vår nations möjligheter genom medborgaransvar, mod, medkännande och moralisk karaktär.” George Bush den äldre talade i sitt installationstal 1989 om att ”det blåser en ny vind, och en nation återupplivad av frihet tycks återfödd. Ny mark ska brytas och nya insatser ska göras.” Obama, som är resultatet av en nation som gått från slaveri till frihet, talar förstås om förändring med särskilt uttryck. Men budskapet är tidlöst.

Värt att notera är att förändringsviljan avtar med åren vid makten. I installationstalen som inleder en andra mandatperiod betonas snarare kontinuitet. George W Bush underströk således 2005 att det krävdes ”tålamod inför den svåra uppgiften”, och att det behövdes ”idealism och mod” att avsluta ”det ofullgångna arbetet”. Bill Clinton påpekade 1997 att ”utmaningarna från det förflutna kvarstår som framtidens utmaningar”.

Även Ronald Reagan följde mönstret. I sitt andra installationstal underströk han att ”många berg återstår att bestiga”. Men i det första, 1981, ville han däremot ”inleda en era av nationell förnyelse.” ”Låt oss förnya vår beslutsamhet, vårt mod och vår styrka. Och låt oss förnya vår tilltro och vårt hopp.” Det låter bekant i dag.

Barack Obamas vältalighet är förstås svåröverträffad. Och hans presidentskap är en ny era i USA:s historia. Men det är bara på axlarna av en stadig och trygg demokratisk historia som en Barack Obama kan bäras fram. Barack Obamas installationstal var en bekräftelse av den amerikanska traditionen av förnyelse, återfödelse och hopp om en bättre framtid.