Partiledardebatt

Jag satt på läktaren i riksdagen igår, och lyssnade på årets första partiledardebatt. Om denna handlar min text på SvDs ledarsida idag.

Det var nivåskillnader i gårdagens partiledardebatt. De borgerliga partiledarna drog nytta av sin regeringsställning till fullo, och framställde sig som erfarna och ansvarstagande statsmän verksamma på en internationell arena. De lyckades ganska bra, varför det andra laget, helt planenligt, framstod som arga amatörer i gärdsgårdsserien.

Fredrik Reinfeldt använde två tredjedelar av sitt huvudanförande till att tala internationella frågor. Replikskiftena spetsade han med självsäker sarkasm. Maud Olofsson missade inte att berätta om nyss avlöpta besök i Brasilien och Sydafrika. Jan Björklund och Göran Hägglund markerade bägge regeringens ansvarstagande men kraftfulla agerande gentemot finanskrisen.

Och mot detta kan ju inte Mona Sahlin tävla. När hon försöker uttala sig om ekonomi snöps hon av Olofsson: ”Jag beklagar om Mona Sahlin inte är förmögen att läsa våra budgetförslag”. När hon ska verka internationellt gångbar flåsar Lars Ohlys rabiata Israelkritik henne i nacken. Han föreslog på fullt allvar att Sverige borde arrestera och åtala eventuellt besökande israeliska ministrar.

Så här kommer det att låta i år. EU-ordförandeskapet och valet till EU-parlamentet kommer dessutom att skänka ytterligare tyngd och självförtroende åt Alliansen. Mona Sahlin kommer att få en svettig klättring när hon ska försöka ta igen nivåskillnaden. I synnerhet som hon har Lars Ohly och Peter Eriksson klängande i varsitt ben.