Idel ädel adel

Karin af Klintberg och Jane Magnusson har gjort en mycket sevärd film om Ebbe Carlsson. Den har premiär på Zita imorrn, men kommer förstås förr eller senare till tv. Formmässigt arbetar berättarna väldigt mycket med animationer: gamla stillbilder ges liv, på ett liknande sätt som i The kid stays in the picture. En hel del av handlaget känns också bekant från tidigare tv-produktioner där Karin af Klintberg varit inblandad. Man skulle kunna säga att Ebbe - the movie känns som ett välgjort en och en halv timmes inslag i Kobra, men om en mytisk politisk figur.

Men när jag såg den kunde jag inte låta bli att bli tårögd över förlusten av en av landets främsta politiska skribenter. Om detta skriver jag idag på SvDs ledarsida.

Bara en dryg månad efter att Anders Isaksson avlidit står det klart vilket tomrum han lämnat efter sig. Ingen kunde som han visa hur den politiska adeln inrättade sina egna förläningar.

För Isaksson var det ingen slump att utrikesminister Lennart Bodström fick en framgångsrik son i Thomas. Ingen tillfällighet att barn till S-tjänstemän, som Ants Nuders son Pär och Hans Anderssons dotter Mona, senare skulle bemanna partiets nyckelfunktioner. Ingen gåta att en studentförbundsordförande, som nyss i Laboremus, kunde ståta med efternamnet Lindgren Åsbrink – efter Anne-Marie, vid Arbetarrörelsens tankesmedja, och Erik, tidigare finansminister. Isaksson menade att aristokratin återuppfunnits, och nu reproducerade sig i den särskilda klass som sade sig vilja skapa det klasslösa samhället.

Detta är inget specifikt socialdemokratiskt. En genomlysning av borgerligheten skulle avslöja samma typ av förbindelser. Vad som var unikt med den socialdemokratiska aristokratin var att den satt vid makten under osunt lång tid. Decennium efter decennium kunde den nya adeln förnya och utvidga sina privilegier. Allt det, och mycket mer, skulle Isaksson kunnat säga om han levt i dag.