Oklart i kriget mot chipsen

Ju mer jag läser om bränderna i Södertälje desto mindre klarhet får jag. Nedbrända butiker är klassiskt såväl för maffia som för terrorister/extremister. Men simultana terrorattacker i Sverige? Nej, det har hittills aldrig skett. Tidpunkten sportlov kan ju antyda skolungdom, men tidsinställda brandbomber är ju något annat än de tuber med klorex och socker som vi tillverkade i min ungdom. Onekligen sätter någon upp uppviglande klistermärken undertecknade med Global Intifada, men det kan ju också vara ett försök att parasitera på andras dåd och försöka få igång den revolution i välfärdsstaten de och deras likar önskar. Bränderna är unika, och skulle innebära ett stort steg vad gäller våldsanvändning för en grupp inhemska extremister. Om bränderna beror på Global Intifada åser vi just nu den mest häpnadsväckande utvecklingen i Sverige sedan sjuttiotalet. Nej, man ska nog inte vara för tvärsäker i skuldfrågan även om flera gruppers våldsamma tendenser är värda att ta på fullaste allvar.

Varifrån kunskapen om antändligheten i chipshyllor kommer kan vi dock gissa. Räddningsverkets film Chipshyllan brinner torde ha spelat avgörande roll för utvecklingen.



Uppdatering:

Ulrike Meinhof skrev redan 1968 i Konkret en två sidor lång text om Warenhausbrandstiftung, som går att läsa på tyska här, tillsammans med Röda Armé-Fraktionens övriga diskussioner om nyttan av varuhusbränder.