Påskens berättelse handlar om återuppståndelse

Påskens dramaturgi kan skymtas bakom Wanja Lundby-Wedin, noterar jag i dagens SvD, som är en ögonblicksbetraktelse från Norra Bantorget där journalistuppbådet stod och väntade på styrelseötets utslag.

Solen gassade, och för att vara händelsernas centrum var där förbluffande händelselöst. Som en sämre, men dock, uteservering.

Men vittringen kändes i vårvinden. Journalister kan gå fort från lunchstämning till lynchstämning.

Väntan gav gott om tid att spekulera i hur skeendet skulle arta sig och vilken slags dramaturgi som följdes. Samtalet gled in på påsken. Var det inte så att LO med sitt långa styrelsemöte indirekt gav bilden att Wanja Lundby-Wedin nu genomgår ett utdraget lidande inför det oundvikliga slutet? Det låter som en bekant berättelse, enades vi om. Men om det är Lundby-Wedin som får bära arbetarrörelsens synder på sina axlar, vilken roll spelar då Mona Sahlin?

Hon bär väl korset en bit, sade en tv-reporter. Men kvällstidningsmannen hade redan bestämt sig. Barabbas.

Men den kristna Wanja Lundby-Wedin har väl snappat upp, antar jag, att målet med påskens dramaturgi är återuppståndelsen och inte korsfästelsen. Kanske är det därför hon valde att sitta kvar mot alla odds.

(Tack till Agnes för lunchstämning och lynchstämning!)