Snuskigt att partiet styr det fackliga arbetet
Vad som är häpnadsväckande och stötande är inte att Wanja Lundby-Wedin tvingas avgå från posten som LO-ledare. Där finns inget konstigt. Förr eller senare har varje ledare förbrukat sitt mandat, och då blir denne utbytt. Att Lundby-Wedin dels missbrukat medlemmarnas förtroende genom att missköta ett eller flera styrelseuppdrag, dels agerat dubbelmoraliskt vad gäller chefers löneavtal och ersättningsnivåer, har med råge fyllt LO-medlemmarnas tålamodsbägare. Det är inget konstigt att hon går på så sätt.
Men tydligen är det inte därför hon tvingas bort. Tydligen är det inte medlemmarnas åsikter eller intressen som fäller avgörandet.
Vad som tvingar bort Wanja Lundby-Wedin är två i helgen publicerade opinionsmätningar, från Skop och Demoskop, som bägge visar att det pågår en enorm väljarflykt från Socialdemokraterna och motsvarande uppslutning kring Moderaterna. Enligt Demoskop, som dock alltid har de mest svängiga mätresultaten av oförklarlig anledning, tappade Socialdemokraterna hela 8,6 procenenheter i senaste undersökningen.
De svaga resultaten i opinionsmätningarna har skakat partiledningen. Det är därför ledande partiföreträdare valt att uttala sig öppet i pressen och kräva Lundby-Wedins avgång. Det finns två skäl. Dels skadar Lundby Wedin verkligen partiet - hon sitter ju sedan länge i partistyrelsen och när förtroendet för henne sjunker så sjunker det också för partiet. Men dels kräver man hennes avgång också för att hon är den perfekta syndabocken att skylla de egna misslyckandena på.
Politik kan vara grymt. Vänskapsband som flätats i decennier slits av med ett enkelt eftermiddagssammanträde. Partiet meddelar domen, och karriären är över.
Grymt. Men det är så det är, och inget att uppröras över.
Vad som däremot är stötande är att det är partieliten som avsätter fackförbundsordföranden, och inte de många tusen missnöjda medlemmarna. Det rimliga hade varit att partiet kickat Lundby-Wedin ur partistyrelsen, om de nu tycker att det är hon som är ansvarigt för Mona Sahlins, Thomas Östros och de andras misslyckande. Och att sedan fackförbundsfolket fick avgöra vad som egentligen enbart angår dem.
Men i det korporativa Sverige är fackförbundet fortfarande ihopväxt med det socialdemokratiska partiet. Det är ett sjukt förhållande, som blir extremt tydligt idag.
Om jag vore LO-medlem skulle skulle jag uppröras enormt över att partipolitik styr över min fackliga organisation. Som medlem i en förening vill man att ledningen ska representera ens egna intressen, och inte partiledarens.
Det är som i de gamla socialistiska staterna. Där var fackförbunden främst till för att permanenta det socialistiska statsskicket och hålla arbetarna i schack. Vad som var bäst för löntagarna var aldrig huvudsaken. Partiet stod över allt.
Vad som händer just nu borde fungera som en väckarklocka för facket.
Det är snuskigt, det som sker.
