Africa addio

Den stora berättelsen under innevarande decennium är den om hur Kina koloniserar Afrika. Om detta skriver jag på SvDs ledarsida idag.

I tisdags fick Kina beröm. Av Zimbabwes utrikesminister. Kina, sade han, har fått många afrikanska vänner genom sitt veto i FN, där man stoppade föreslagna sanktioner mot Zimbabwe. Det, fortsatte han, var en triumf för den gemensamma principen om att inte lägga sig i andra länders interna angelägenheter. Kina är en vän för alla väder, poängterade han, som kommer med bistånd utan obekväma hållhakar.

Hyllningen är en närmast perfekt sammanfattning av de farhågor som hyses inför Kinas ökande inflytande i Afrika. Despotiska afrikanska regimer kan klara sig undan krav på demokratiska reformer. Det globala samarbetet inom säkerhet, utveckling och miljö kan komma att hindras av en ohelig allians mellan de värsta skurkarna på området. Västvärlden kan få vinka farväl till en hel kontinent.

Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) ger i den nya rapporten China’s emerging role in Africa – a strategic overview en snabb överblick över hur Kinas expansion i Afrika har sett ut. Trots att sifferuppgifterna ibland kan vara oprecisa eller skakiga, på grund av bristfälligt kinesiskt eller afrikanskt källmaterial, tecknas en tydlig bild. Visserligen ligger Kina fortfarande efter EU och USA, men man växer sig allt starkare på den afrikanska kontinenten, genom jakten på råvaror.

Handeln mellan Kina och Afrika växte femfaldigt mellan 2000 och 2006, och passerade 100 miljarder dollar 2008. Allt fler länder är direkt beroende av Kina. För exempelvis Angola och Sudan är Kina den dominerande handelspartnern. Från 2003 till 2006 ökade Kinas direkta investeringar i Afrika sjufaldigt. Huvudsakligen investerar man i tillverkningsindustri och råvaruexploatering. En fjärdedel av Kinas oljeimport kommer från Afrika. Ungefär 800 kinesiska företag är aktiva på kontinenten.

Enligt vissa uppskattningar har så många som 750000 kinesiska medborgare bosatt sig i Afrika.