Åkersberga

Självklart kunde jag inte åka på valmöte i Åkersberga utan att nyttiggöra det hela i en ledare i SvD. Och lika självklart kunde jag inte skriva från Åkersberga utan att referera till Lustans Lakejer. Man har sina rötter.

I Johan Kindes självbiografiska roman Någon sorts extas (Forum, 2008) utgör Roslagsbanans pendelsträcka från barndomshemmet både flyktväg och alltför långsamt rullande fängelse. Boken är ett tidsdokument över ett 80-tal där slutenhet och radhustristess till slut inte kunde låta bli att explodera av en längtan ut till något större. Friheten då låg i musiken i ändhållplatsen Stockholm. Då, för bara något decennium sedan, kunde ett popband sjunga om Rio, Bryssel, Zürich, Haag som om det var oåtkomliga platser. Idag kommer du dit för 300 spänn med Ryanair.

I Berga Teater står Moderaternas förstanamn i EU-parlamentsvalet, Gunnar Hökmark, på scenen. Han är på kampanjturné. Närmare hundra personer har samlats denna spröda vårkväll. Det är inte precis någon ungdomsgård, förstås, men betydligt fler än väntat på ett valmöte en tisdagkväll.

Gunnar Hökmark gör också en återblick. Han talar om 1989, tiden precis innan muren föll och Europa öppnade sig, och om hur lite man vågade tro då. Om någon 1989 hade fått frågan om hur de närmaste 20 åren skulle gestalta sig så skulle ingen ha drömt om Tysklands återförening, demokratiseringen av Sovjets gamla satellitstater, tillväxten, eller ens att Sverige en dag skulle sitta ordförande för det europeiska samarbetet. Men det hände.