Mindre konst, mer besvär

Besökte (alldeles för kort, så jag hoppas jag hinner dit igen) Konstfacks vårutställning igår eftermiddag för att kunna skriva om Anna Odells konstverk på SvDs ledarsida. Det tycks i alla fall som om min bedömning av vad verket har att säga ligger hyfsat i linje med vad kritikerna säger, exempelvis Mårten Arndtzén i P1.

Personligen tycker jag att det är roligast att vända på perspektiven, nu när vi vet att Odell verkligen levt ett liv kantat av psykisk sjukdom.

Man kunde förstås lika gärna plåga Konstfack med samma frågor. Hur vet ni att Anna Odell under de gångna tretton åren inte enbart simulerat frisk till den grad att hon lyckats bli antagen till en av landets tyngsta prestigeutbildningar? Kan Konstfack verkligen skilja mellan äkta konstnärlig talang och allmän tonårsdepression?