Mot ett normalt socialdemokratiskt parti

I Sverige är normaltillståndet att S regerar. S är största parti, och S förutan kan ingenting hända. Men just nu sker en process där S krymper närmare normal storlek för ett europeiskt socialdemokratiskt parti. Det är dock en långsam process, och det kommer att ta lång tid för allmänheten att vänja sig vid ett nytt läge.

Vid horisonten kan man dock skönja en aning om ett tillstånd där S inte längre är lika med Sverige. Och här hemma i verkligheten kommer små antydningar, stötvis, att processen rullar på.

I Demoskop är M största parti i ännu en mätning. Kan någon minnas en situation med två på varandra följande opininsmätningar där S inte varit störst?

I dagens ledare i SvD skriver jag om symbolvärdet av att slå S i ett val – för första gången – och försöker peppa dem som ska jobba för detta.

Mona Sahlins misslyckanden med att förnya partiet och med att etablera ett trovärdigt regeringsalternativ har dragit ner förtroendet för partiet och kylt ner entusiasmen bland fotfolket. Till detta kan man räkna kontroversen kring LO och Wanja Lundby-Wedin.

Inte ens mer förhärdade socialdemokrater har någon större anledning att masa sig i väg till vallokalen i år. De som är entusiastiska inför det europeiska samarbetet skräms bort av att valsedeln toppas av Marita Ulvskog. De som är fientliga till EU har ännu mindre vilja att rösta. Inte ens den som enbart önskar Ulvskog ur landet skulle få valuta för röstsedeln – hon är ju garanterad en plats ändå.

Den moderata valsedeln har namn som tilltalar flera väljargrupper utan att skrämma bort entusiasterna. Förstanamnet Gunnar Hökmarks marknadsliberala konservatism kompletteras av den unge Christofer Fjellners engagemang i aktuella internetfrågor och förmåga att konkretisera en ofta abstrakt politisk verklighet. På utmanarplats återfinns spännande namn som Anna Maria Corazza Bildt.

M-företrädare vill av förståeliga skäl inte formulera ett mål som går ut på att för första gången i historien slå S i ett val. Om man inte lyckas skulle även ett relativt framgångsrikt val kunna stämplas som ett bakslag.

Men möjligheten att bli större än S kommer att sporra valarbetarna. Om man lyckas kommer man att sätta mediebilden inför riksdagsvalet 2010.