Plakat

I Stockholm pågår just nu två sevärda utställningar med progghistoria. På Nordiska museet ställer man ut Håkan Agnsäters samling med proggaffischer, som också går att beskåda på utmärkta webbplatsen proggposters.se. I det lilla galleriet högst uppe i varuhuset PUB, galleri Operatingplace, har man i en vecka till en utställning med foton av Carl Johan De Geer.

Med andra ord är det dags för ännu en revision av den svenska rockhistorien på SvDs ledarsida.

Visst var den svenska proggen speciell. Men man kan också säga att den förlöpte parallellt med liknande kreativa explosioner i övriga västvärlden. Vad som i USA var flower power blev i Tyskland kraut, i Storbritannien prog, etcetera.

Inte minst i Sverige förknippas denna konstnärliga eruption med ett förmodat politiskt uppvaknande. Den vänstervåg som svepte över jorden vid samma tid pekas ut som huvudsaklig drivkraft. Men det finns anledning att betänka andra faktorer. Efter andra världskriget växte medelklassen fram. När deras barn på 1960- och 1970-talet intog universitet, högskolor och konstutbildningar uppstod en helt ny arena. En hel generation medelklassungar med välfyllda plånböcker och rikligt med kulturellt kapital var på jakt efter en egen kulturyttring.

Det var där, i den nya medelklassen, det hände. Dit sökte sig både låg och hög. Inte minst hög.

Ett exempel på det senare kan ses på galleri Operatingplace, högst uppe i varuhuset PUB, där den geniale popkultursamlaren Johan Kugelberg valt bland Carl Johan De Geers fotografier från 1960-tal och framåt. Här visas (i ytterligare en vecka) bilder som verkar tagna i förbigående under De Geers karriärer som konstnär, reklamfotograf och proggmusiker i Blå Tåget. Några fotografier avbildar också den egna adliga familjen. Carl Johan De Geer brukar själv skämta om sin klassresa – nedåt. Kanske är det ett försök att axla en tänkt arbetaridentitet. Det hela illustrerar dock mest hur mycket överklass det egentligen fanns i proggen.

På invigningen av Proggens affischer talade förra kulturborgarrådet i Stockholm Tjia Torpe (S) om sina minnen. Hon föll som brukligt in i vänsterns mytologiserande. Hon jobbade fordom på skivbolaget MNW (Musiknätet Waxholm), proggrörelsens musikaliska flaggskepp. Hennes bild av perioden skimrar i mörkaste rosenrött, och mot slutet av anförandet tårades hennes ögon.

Men hon nämnde inte den andra sidan av historien. Det som fick proggkreativitet att fungera.

En medmusiker till Carl Johan De Geer i Blå Tåget var extra viktig. ”Tore Bergers entré i Vaxholm förändrade allt”, skrev Håkan Lahger i Proggen (Atlas 2002).

Det går ju enklare att vara ideell när någon riking lägger in ett par hundra tusen i rörelsen.