Galapetter

I tisdags var jag på prisutdelning i Konserthuset, vilket blir avstamp i en text om kulturvänstern i SvD idag.

Ögonen var tårade och applåderna ville inte ta slut när kronprinsessan Victoria i tisdags överräckte Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne. Världens största barnlitteraturpris – fem miljoner kronor – gick till det palestinska Tamerinstitutet. Under obegripligt svåra omständigheter förser de barn med kvalitetslitteratur, vilket är helt unikt på en plats där barnkulturen oftast är satt på undantag till förmån för religiös och politisk hjärntvätt.

Det är kvaliteten och gärningen i sig som räknas. Några vill förstås få det till att priset är en markering mot Israel. Vissa ser alltid bara vad de vill se. Långt viktigare är att arabvärldens barnlitteratur praktiskt taget stått och stampat med Ali Baba sekel efter sekel. Kanske brändes hela budgeten med Tusen och en natt , vad vet jag?

I det vackra Konserthuset applåderade tusen inbjudna kulturvänner åt kulturrådet, juryn, dess val, och artister som den egensinniga Nina Ramsby och den genommusikaliske Salem al Fakir.

Men när den alltid lika fyndige konferencieren John Chrispinsson presenterade kvällens huvudtalare dämpades stämningen. Fientligheten kunde kännas i luften. Applåden var påklistrat hövlig men märkbart stel och kort.

Detta såg nu inte ut att vara någon stor sak för kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth men är symptomatiskt för den motvind hon alltid tycks möta.