Programmatiskt

När jag skriver om kultur har jag en rad syften. Jag vill revidera den svenska rockhistorien, till exempel, och råda bot på den mytologisering som vänsterinriktade kulturskribenter ägnat sig åt, som gjort att mycket av samtidens populärkultur bara ses som utslag av arbetarkamp. Jag vill visa att ett vitalt kulturliv är en följd av en fungerande marknadsekonomi. Jag försöker bevisa att vänsterns kulturvurm är minst lika ytlig som högerns.

Och så skriver jag om kultur för att jag gillar kultur, förstås.

Men jag vill oftast inte skriva plakattexter. Det är bäst om läsaren får tänka själv efter att ha plöjt igenom texten.

Idag förklarar jag dock tydligare än vanligt vad jag menar, på SvDs ledarsida. Detta med anledning av att ett antal legendariska proggare - Blå Tågets Tore Berger och Carl Johan De Geer, Tjia Torpe från MNW - inte tycks vara vana att läsa ledartexter som inte kommer i plakatform.

Det har gått fyra decennier, men ännu är intresset remarkabelt för den kreativa period som började i andra halvan av sextiotalet och fortsatte vara vital fram till punken i slutet av sjuttiotalet. Det var en uppbrottstid som gav avtryck i snart sagt varje konstform. Utställningen Proggens affischer på Nordiska museet ger en fin bild av den mångsidighet som uppstod.

I ett par artiklar (senast 17/5) har undertecknad återkommit till denna era, och försökt komplettera den mytologiserade bild av perioden som brukar ges. Grovt uttryckt brukar det heta att sextioåttornas kulturella revolution var ett idealistiskt uppror mot västvärldens förmodade moraliska kollaps.

Den alternativa förklaringen är att perioden också byggde på en bred och köpstark medelklass, på en mångfald som naturligen uppstår i takt med tilltagande individualisering, på privata initiativ, samt på samma starka entreprenörsanda som senare också sågs i punken.

I en stor och välskriven artikel i söndagens Aftonbladet polemiserar Carl Johan De Geer, en gång i bandet Blå Tåget, mot mina påpekanden om proggens inslag av överklass och privata förmögenheter. De Geer verkar ogilla att bli ifrågasatt. Han tycks se det som McCarthyism riktad mot hans ”solidaritet”.

Mitt ärende är det motsatta. Jag vill visa att ett rikt kulturliv är en i raden av goda effekter av en väl fungerande marknadsekonomi. Att ”solidariteten” är en följd av välståndet. Och att vi kan få ännu mer och ännu häftigare kultur om vi bejakar det.

Den som letar bevis kan ju börja samla på proggplattor från gamla kommandoekonomier. Det går rätt fort.

Hm. Sista meningen är inte riktigt bra. Det tar lång tid att samla alla proggplattor från kommandoekonomierna, eftersom de är sällsynta. Hoppas poängen går fram ändå...

Uppdatering:

Glömde nämna att även Magnus Eriksson på SvD har ett angränsande inlägg i debatten.