Bergis, Gunnar Ekberg, bergis!

Jag har svårt att tänka mig att någon enskild person kan ha skadat förtroendet för svenskt underrättelseväsende mer än Gunnar Ekberg. I snart sagt all svartmålning från extremvänstern förekommer historierna om honom, och om hur han själv iscensatte de gärningar han försökte tillskriva de extremister han ansåg sig vara satt att bevaka.

Ekberg var en klant, som inte bara i princip omedelbart genomskådades av de grupper han infiltrerade, utan även gav så mycket fabricerad information till sina överordnade i IB att det som eventuellt var sant knappast kan ha gått att urskilja. Detta finns väl belagt av exempelvis Säkerhetstjänstkommissionen, och inte minst i Ulf Bjerelds utredningar åt den samma. På ett mer anekdotiskt plan kan man annars läsa FiB/Kulturfronts många texter om honom.

När Gunnar Ekberg nu påstår att den israeliska säkerhetstjänsten Mossad "erbjöd sig att mörda Jan Guillou" finns det knappt någon anledning att tro att det är sant. Det är rentav så att Jan Guillous avfärdande omdöme om Ekberg "en av de minst sanningsenliga människorna som jag har träffat i hela mitt liv, och det vill inte säga lite" känns som det mest relevanta i de två artiklarna i Aftonbladet.

Ekberg fortsätter uppenbarligen att skada. Journalisterna Carina Bergfeldt och Peter Kadhammar kan exempelvis med grund i Ekberg skriva om "underrättelsetjänstens slutna och därmed paranoida värld", vilket låter precis som något som hämtats ur en tidsresa till sjuttiotalets diskurs.

IB, det vill säga socialdemokratins övervakningsapparat för att kontrollera kommunistiskt inflytande på arbetsplatser och i fackförbund, var något helt annat än hur underrättelseverksamhet ser ut idag. IB var ett symptom på Sveriges tendenser till enpartistat, tendenser som kom sig av ett långt obrutet socialdemokratiskt maktinnehav.

Allt detta sagt ser jag ändå fram emot att läsa Gunnar Ekbergs biografi "De ska ju ändå dö". Något lär man sig väl. Om tidsandan, kanske. Eller om hur man inte ska göra.