Liber primus
Mitt inlägg i Figurationer-debatten handlar om vad som händer när man utplånar kunskapen om en kulturs historiska uttryck. Jag, på SvDs ledarsida, tar avstamp i det faktum att allt färre kan läsa latin.
Inget ont om Herman Lindqvist eller Carl Grimberg. Men utan latin är det till Hermans historia som det Svenska folkets underbara öden förpassas. Verklig kunskap om vår historia blir helt enkelt omöjlig.Den som vill läsa mer om latinets ställning i Sverige rekommenderas Latinbloggen.
Utställningen Figurationer, som ännu pågår på Edsviks konsthall, har genom klassicistiskt måleri framkallat hård diskussion (den 1 september blir det dessutom en summerande debatt på själva konsthallen). De retrogardistiska konstnärerna har exempelvis beskyllts för att torgföra naziestetik.
Frågan borde i stället gälla vad vi går miste om när vi suddar ut kunskapen att utöva historiska uttryck. I de flesta andra konstformer ses bevarande och kontinuitet som något positivt. Ingen kallar Romateatern reaktionär för de årliga Shakespeareuppsättningarna. Tvärtom är det självklart att vi inte kan förstå dramatik alls utan att ständigt ha klassikerna levande. Den som tycker att svenska konsthögskolor borde kunna klämma fram åtminstone någon målare som kan tävla med en genomsnittlig holländare på 1600-talet riskerar däremot att kallas nazist.
Det är mycket sorgligt. Visst finns ännu några latinstudenter, och visst finns konstnärer som söker bevara kunskaperna. Men ibland får man intrycket att vi försöker framkalla en kollektiv minnesförlust.
