Mer om Hur mycket mångfald tål demokratin?

Precis innan semestrarna började skrev jag en artikel på SvDs ledarsida, som jag glömde nämna här på bloggen. Den handlade om en doktorsavhandling av statsvetaren Andreas Johansson Heinö: Hur mycket mångfald tål demokratin? Jag tog avstamp i Clint Eastwoods råbarkade men fina film Gran Torino.

Clint Eastwoods Gran Torino är en av årets mer sevärda filmer. Den summerar på ett fint sätt hela hans karriär, och är både rolig och märkligt gripande trots brister i skådespeleri och foto.

Eastwood regisserar sig själv i rollen som den pensionerade Koreakrigsveteranen Walt Kowalski, som sitter på sin veranda och ser hur kvarteret tas över av asiatiska invandrare, till synes ointresserade av att anpassa sig till hans Amerika och oförmögna att bekämpa den gängkultur som håller invandrarbarnen i järngrepp. När grannpojken försöker stjäla hans ögonsten och livsverk – en Ford Gran Torino – inleds den kamp som får kvarterets ömsesidiga förakt att övergå till misstänksam, men dock, respekt.

Det är integrationspolitik enligt Clint Eastwood. Det hjälper inte att sitta i ring och sjunga Kum-ba-yah. Lag ska upprätthållas och egendom respekteras. Då kan polsk-amerikaner tolerera, men inte nödvändigtvis älska, hmong-amerikaner.

I svensk offentlighet diskuteras integration ofta i termer av självutplåning, av antingen svenska eller invandrade vanor. Ett citat som tillskrivs dåvarande integrationsminister Mona Sahlin, till Euroturk 2002, är symptomatiskt: ”Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.”

Efter ett drygt decennium med mer än en miljon nya invånare blir det dock allt tydligare att de flesta som flyttar hit vill förtränga sina identiteter lika lite som vi dalkarlar tänker såga ner de ”töntiga” majstängerna. Någon utopisk fantasigemenskap har inte uppstått. Tvärtom anas ghettoisering och fragmentisering.

Hur mycket mångfald tål demokratin? Det är titeln på och frågeställningen i en avhandling (Gleerups, 2009) av Andreas Johansson Heinö, nybliven doktor vid Göteborgs universitets vitala statsvetenskapliga institution. Han tar avstamp i några självklarheter som sällan återspeglas i svensk debatt, exempelvis den att nästan alla framgångsrika demokratier bygger på nationalstatens grund och att det finns en stark korrelation mellan nationell homogenitet och grad av demokrati.

För det tycks tyvärr vara så som Robert Putnam menade i sin föreläsning i Uppsala när han fick det statsvetenskapliga Skytteanska priset (som ledarsidan skrev om 22/6-07). Ju fler etniciteter det finns i ett samhälle, desto större misstro hyser invånarna mot varandra. I heterogena samhällen råder lägre förtroende för lokala politiker och medier, svagare tro på eget inflytande, sämre valdeltagande, samt mindre vilja att delta i gemensamma projekt och välgörenhet.

Johansson Heinö resonerar om denna konflikt mellan mångfald och demokrati...

Detta kommer jag att tänka på då samma avhandling nu recenserats i Göteborgs-Posten, av Lars Åberg. Hans inledning är fiffig:

I april 1966 publicerar den engelska tidningen Evening Standard en intervju med John Lennon, i vilken han säger att Beatles är populärare än Jesus.

Ingen reagerar nämnvärt på uttalandet, men fyra månader senare återges det i ett amerikanskt tonårsmagasin och när Beatles anländer på USA-turné i augusti har den kristna högern mobiliserat sina skaror. Dödshot, radiobojkotter, skivor kastade på bål. I tv-nyheterna står en uppjagad, heltäckt (i Ku Klux Klan-dräkt) person och förklarar att han försvarar kristendomen och kräver vedergällning eftersom Lennon har hädat.

På en presskonferens svarar Beatlesmedlemmen att folk naturligtvis får tycka vad de vill och att han därför också har rätt att uttrycka sin uppfattning.

Den danska Muhammedkrisen har alltså haft sina föregångare, men för 43 år sedan fanns det få liberala tidningar eller vänsterdebattörer som skulle komma på tanken att skriva att man måste förstå hur kränkta amerikanerna kände sig och att man måste tänka sig för innan man säger något om deras religion eller kultur.

I dag ser mångfaldsdebatten väldigt annorlunda ut; alltför ofta siktar den in sig på bakgrund i stället för ståndpunkt, på imaginära grupprättigheter i stället för allas lika värde, och den har i Sverige bidragit till en offentlig försiktighetskultur som inte riktigt går i takt med allmänhetens utbredda tolerans för minoriteter. I denna kultur med förankring i politik, förvaltning och medier cirkulerar en uppfattning, som inte nödvändigtvis stämmer, om att folk i gemen kommer att bli extremister om man pratar på som John Lennon gjorde.