Reportrar utan gränser

Det är nu inte otänkbart att en journalist gör sig skyldig till terroristbrott. Ulrike Meinhof var journalist.

Det har ju sedan dess också inträffat några fall där journalister varit så nära lierade med terroristgrupper att det funnits skäl att tro att de snarast varit utsända av grupperna i fråga.

I Irak har åtskilliga journalister fängslats. De flesta har varit helt oskyldiga, och bara gjort sitt jobb. Några har befunnits vara mer eller mindre delaktiga i den terrorverksamhet de dokumenterat. I kamerorna har hittats bilder som omöjligen kan ha tagits av någon från terrorgruppen fristående. Men, som sagt, de flesta som grips är bara utsatta från statsmaktens repression i ett ofritt samhälle.

I de palestinska territorierna och i Libanon är det inte helt ovanligt att de lokala stringers som anlitas av de stora byråerna själva har sina sympatier hos de grupper som de bevakar. Kanske är det inte så konstigt som det låter. Många blir journalister just för att de vill förändra världen (inte sällan till det sämre).

I vissa fall är det fullt rimligt att ifrågasätta etiken i det journalistiska arbetssättet.

Det mest kända svenska fallet gäller förstås som vanligt Jan Guillou. Som dokumenterats i Per Ahlmarks Vänstern och tyranniet innehåller herrtidningen Lektyr, nr 38 år 1969, ett stort uppslaget reportage från Guillous tid med DFLP.

Ingressen lyder: ”Med licenstillverkad svensk kpist drog han under en månad runt i gränsbergen. Under ständigt bombhot var han med om att planera anfall mot israeliska posteringar.” Guillou skriver själv i artikeln, refererar Ahlmark, om ”natten då vi skulle över Jordanfloden och placera sprängbomber utefter vägen på den israeliska sidan”.

Det blir säkert bra bilder av ett sådant arbetssätt, men är det moraliskt försvarbart? Och är det konstigt om journalisten i fråga blir misstänkt för terroristbrott?

Men vanligast, utan tvekan, är att journalister blir utpekade som terrorister eller terroristsympatisörer för att de gör ett hedervärt jobb för den fria pressen.

I dag rapporterar Expressen att en svensk journalist gripits i Nairobi, och att "åklagaren krävde att svensken skulle kvarhållas som terrorist". Detta förvrängs sedan i sin tur av Resumé som skriver "Svensk tv-journalist gripen för terrorism". Man borde ha varit försiktigare med den rubriceringen. Kenyas stora tidning Daily Nation antyder dock på ett bättre sätt vad det hela tycks ha rört sig om. Den svenske frilansreportern ska ha uppvisat falska identitetshandlingar för Kenyansk antiterrorismpolis.

It is alleged that the he uttered the registration card in the names of Nakanishi Kenji to a police officer attached to Anti-Terrorism Police Unit.

Det är klart att det kan finnas något fuffens i reporterns användande av falska id-kort. Inte sällan verkar journalister i en juridisk gråzon - eller rentav med illegala metoder - för att få tillgång till annars onåbar information. Men terrorism ser det sannerligen inte ut att vara i det här fallet.