Guillou och lögnen som politisk metod

Under några dagar har jag sysselsatt mig med Jan Guillous oerhört läsvärda självbiografi Ordets makt och vanmakt – mitt skrivande liv.

Den handlar till stor del om lögner, skriver jag idag på SvDs ledarsida. Politikens lögner, rättsväsendets lögner, mediernas lögner - men också de egna lögnerna, vilket är modigt.

Hur vet man vilken dag Guillou slutade ljuga?

Med licenstillverkad svensk kpist drog han under en ­månad runt i gränsbergen. Under ständigt bombhot var han med om att planera ­anfall mot israeliska posteringar.

Så hette det i ingressen till Jan Guillous reportage för Lektyr 1969, som inbäddad hos DFLP.

I Ordets makt och vanmakt – mitt skrivande liv (Piratförlaget) skriver Guillou att det hela var ”en bluff” och att ”ingenting särskilt hände”. Men avsikten med lögnen kan ”sägas vara god”, därför att den varit att ”locka in ­läsarna i en lång föreläsning om den palestinska saken”.

Huruvida läsekretsen greps av sympati när de fick läsa om Guillous insatser för den maoistgerilla vars terror kulminerade i massakern vid skolan i Ma’alot (22 döda, 50 skadade) kan vi låta vara osagt. Det intressanta i boken är hur Guillou blottlägger den systematiska lögnen som politisk metod. Politikers, rättsväsendets, andra journalisters, men inte minst egna, och den egna bokstavsvänsterns lögner.

En bedräglig variant är enhetsfronten. Taktiken är vanlig än i dag, och går ut på att samla bred uppslutning under någon aktuell och lagom harmlös paroll, såsom Rädda hyresrätten, men i hemlighet styra proteströrelsen ovan­ifrån – för helt andra syften.

”Saken var den att FNL-grupperna, den svenska vänsterns absolut viktigaste organisation, helt och fullt styrdes av KFML”, skriver Guillou. Han tillhörde själv det maoistiska, antidemokratiska KFML. Vilket sätter hans gärning i ett mindre smickrande ljus. ­Boken ger intrycket att hans journalistik stundtals har fungerat som en enhetsfront. Inbjudande yta, dolskt bakomliggande syfte.

I tidskriften FiB/Kulturfront avslöjades underrättelseorganet IB, som övervakade vänsterextremister, i en av sjuttiotalets stora journalistiska bedrifter. Men FiB/Kulturfront styrdes också av KFML, som sedermera blev SKP, för deras syften. ”Alla viktiga beslut var i verkligheten fattade i förväg på fraktionens hemliga möten. Alla öppna diskussioner var bara teater”, berättar Guillou. Ett slags lögn. Journalistik som enhetsfront.

I vilket syfte? Tja, det kan man undra, men vi känner resultatet. ”Guillous avslöjanden gjorde stor nytta för oss”, konstaterade KGB-översten Boris Grigorjev, i 32 år underrättelseofficer i Sverige för Sovjets räkning, i Spioner emellan (Efron & Dotter, 2006).

Problemet med systematisk lögn är att det aldrig går att veta när den tar slut.

Guillou hävdar att han ångrar att han inte tog avstånd från PFLP:s och JRA:s terrorattack på Lod-flygplatsen i Tel Aviv 1972 (26 döda, 80 skadade). Politiken då tillät honom inte att säga vad som var sant och rätt, menar han. Men inte heller nu förmår han ju ta avstånd. I boken är tillfället då Norbert Kröchers gäng skulle kidnappa justitie­minister Anna-Greta Leijon för att hjälpa RAF något som Säpo ”hade fått för sig”. Och i sina kolumner skriver han ännu om terrorismstöd som ”solidaritetshandling” (AB 2/3-08). I vilket syfte?

Idag skriver han förresten om hur svenska debattörer går i israeliska politikers ledband. Är det sant? Och varför skriver han så?

Men boken är, som sagt, mycket läsvärd.