Självupplevt?

I går var jag i riksdagshuset för att lyssna på Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring, vilket kommenteras i dagens SvD. Talet var egentligen en redovisning av den hittills förda Allianspolitiken, men klädd i retorisk högtidsdräkt, skriver jag.

Anförandet stal någon passage från Churchill, och när talet kom in på utanförskapet blev det så sentimentalt att man börjar undra om någon ung talskrivare boffat på den i regeringskansliet numera obligatoriska handspriten.

Eller vad sägs om den här biten ur regeringsförklaringen?

Arbetslöshet tär snabbt på en människas själ. När företaget kring vilket livet kretsat lägger ned eller flyttar från orten. När klockradion inte längre sätter igång en ny arbetsdag. När telefonen tystnar. När spegeln på väggen är det enda sällskapet och det sociala nätverket trasas sönder. Om sedan dagarna utanför blir till månader och månaderna blir till år. Om den egna utbildningen känns föråldrad och man inte längre känner sig sedd eller efterfrågad. Då är det lätt att ge upp.

Det är inte utan att man börjar undra hur Kristofer Tamsons och de andra har det.