Islamofobil ordinerat

P1 Morgon påvisar idag i ett reportage hur fundamentalistiska muslimer i Rinkeby trakasserar samhällets unga tjejer för att de går på skoldans på fritidsgården, eller för att de klär sig i jeans.

Unga hindras att gå på disko i Rinkeby

En grupp muslimska fundamentalister skapar obehag för vissa boende i Rinkeby i nordvästra Stockholm. Bland annat stoppas tjejer från att gå på disko.

Det är inget okänt fenomen. Samma utveckling uppvisades av Uppdrag Granskning i Göteborg:

I svenska förorter finns i dag en religiös islamisk polis som försöker kontrollera andra muslimer. Från hemsidor och bönelokaler sprids budskapet att muslimer ska isolera sig från alla svenskar som inte är muslimer. Strikt religiösa grupper sätter upp stränga regler och många mer sekulära muslimer känner sig hotade.

Det är den 13 december 2002. Miss Somalia i Göteborg ska koras. Tävlingen är drogfri och arrangeras av muslimer som arbetar för integration. Folk från hela Skandinavien har kommit.

Men det är något som inte stämmer. Flera av flickorna hoppar av i sista stund, skrämda av det som håller på att hända utanför lokalen.

Där pågår en protestaktion. Strängt religiösa muslimer försöker stoppa festen. De säger att flickorna har bikini och att festen är syndig.

Och samma fenomen rapporterades också i Malmös Rosengård, i samband med CATS-rapporten om radikalisering.

De muslimska radikala grupperna får allt större inflytande i Rosengård. Kvinnor som inte bär slöja trakasseras, nyanlända uppmanas att inte umgås med svenskar, kulturföreningar är förtäckta religiösa samfund, 13-14-åriga flickor blir tvångsgifta, pojkar och flickor får inte leka tillsammans.

Aje Carlbom skriver en debattartikel på Newsmill vars innehåll är nedslående för dem som vill lösa problemet med dialog. Han menar att det aldrig kommer att gå att nå en överenskommelse.

För många muslimer, i särskilt hög utsträckning för islamister, betraktas islam som ett system som ska styra "allt". Individens tänkande ska präglas av islam, ekonomin ska underordnas islam, sociala relationer ska organiseras enligt islam, människors sexliv ska bestämmas av islam etcetera. Rättroende muslimer och islamister betraktar det som sin religiösa plikt att arbeta för att överbrygga klyftan mellan det privata och det offentliga. De är djupt missnöjda med den svenska ordningen där religion betraktas som en privat angelägenhet.

[...]

För egen del tror jag inte att det är möjligt att förena de olika synsätten, motsatta varandra som de är. Därför kommer vi att vara tvungna att acceptera framväxten av allt tydligare "samhällen i samhället". Det kommer i sin tur att försvåra möjligheten för muslimska barn att bli delaktiga i samhället på samma villkor som andra barn.

För en ung invandrarflicka som sitter med sina föräldrar och överväger vart de ska bosätta sig torde det hela vara som en matematisk övning. Hur stor kan den breda gruppen muslimer vara i ett område, innan den inom sig inrymmer så många fundamentalister att en religiös polis uppstår?

Men en sådan räkneövning är förstås islamofobisk, om man får tro Sveriges Antidiskrimineringsbyråer. De skickar i dagarna ut pillret Islamofobil till den som likt den unga flickan med räkneövningen lever i det sjukdomstillstånd då man oroar sig för utvecklingen i muslimskt dominerade områden. Om detta skriver jag idag på SvDs ledarsida.

I dagarna får alla riksdagsledamöter varsin ask med preparatet Islamofobil i posten. Preparatet ska användas vid ”islamofobiska eller muslimhatande symptom”. Enligt avsändaren är detta om ”man känner oro inför statistiken som talar om hög nativitet bland muslimer”, om ”man är benägen att konstruera en ofördelaktig bild av muslimer som ’de andra’”, eller hyser ”tro att diktatur och terrorism i sk muslimska länder är föreskrivna av religionen islam”.

Pillren är en kampanj från Sveriges Antidiskrimineringsbyråer, som huvudsakligen finansieras av staten via Ungdomsstyrelsen.

Bortsett från att begreppet islamofobi här tänjs ut till det absurdas gräns, och bortsett från att man därmed på ett osmakligt sätt sjukförklarar meningsmotståndare, kan greppet kännas ganska kul. Det finns ju ett visst problem med främlingsfientlighet, och det kan knappast skada att upplysa om de stereotyper och förenklingar som förekommer i debatten – inte sällan på ett försåtligt sätt. Varför inte göra det med en rejäl dos humor? Men viljan att svälja tabletterna sjunker när man känner bismaken.