Noko area

Vet inte varför jag är så intresserad av Noko jeans. Själv går jag ju bara i Levi's 555. På SvDs ledarsida idag:

På fredag är det nämligen premiär. Då avtäcks de första 1100 paren nordkoreanska jeans någonsin. Det är stort.

I Nordkorea bär man inte jeans. Deras dresscode uppmuntrar inte precis kapitalistiska influenser som långt hår eller jeans.

Nordkorea är världens mest slutna land. Även i termer av kommunistiska statsbildningar är det ett märkligt ställe. Inte ens Vänsterpartiet kommunisterna, som alltså var Lars Ohlys parti på den tiden de fortfarande hette vad de tyckte, kände sig riktigt bekväma.

VPK:s gamle internationelle sekreterare Bo Hammar beskrev lite av våndorna i sin biografi Ett långt farväl till kommunismen (Brombergs, 1992). När Hammar skulle representera vid nordkoreanska kommunistpartiets kongress i oktober 1980 ställdes han exempelvis inför problemet med lämplig gåva till Kim Il Sung. ”Vi tjackar en snygg glaspryl på PUB och skickar med en hälsning från de revolutionära svenska glasbruksarbetarna.”

Ironiskt nog är det just på PUB det händer på fredag. Det är det lilla svenska företaget Noko jeans, startat av tre unga reklamkillar, som har gjort den bisarra resan från skissblocket i Stockholm, för snart två år sedan, till Nordkoreas största gruvföretag (!) och tillbaka, med tusen brallor i utbyte.

Det kan förstås verka som en kombination av det sämsta av två världar: svenskt jeansmode och nordkoreansk kvalitet. Och handel med statsföretag i diktaturer är ett moraliskt dilemma, där man får väga vinsten av internationella kontakter mot den nackdel som ekonomiskt stöd innebär. Men handelshinder är nästan alltid kontraproduktiva, och i fallet Nordkorea är rimligen alla influenser utifrån av godo.

När det gäller Noko jeans känns berättelsen viktigare än produkten i sig. Handel öppnar upp den värld vänstern stängde.