Tjugosju

På SvDs ledarsida skriver jag idag om att rockhjältar nuförtiden tillåts bli äldre än 27.

Det nya årets stora grej är att Mauro Scocco och Plura Jonsson ska göra en serie matlagningsprogram för TV8 hemma i den gamle Eldkvarnssångarens kök på Kungsholmen. Det är kanske inte vad alla ser som att åldras med värdighet, men allt är relativt.

Den reella pensionsåldern i rockbranschen låg länge vid 27 års ålder. Att fylla 28, och alltså överleva Jimi Hendrix, Brian Jones, Janis Joplin och Jim Morrison var snarast ett bakslag för karriären. Nick Drake blev 28, men så sålde han knappt något under sin livstid. Gram Parsons från The Byrds klarade sig bättre – och blev följaktligen bara 26.

Stundtals såg det ut som om karriärerna kunde förlängas. Keith Moon från The Who höll ut ända till 32. Phil Lynott i Thin Lizzy blev 37. Men snittet hölls nere av sådana som Sid Vicious, död vid 22. Trenden höll i sig ända fram till 1994, då Kurt Cobain i Nirvana lämnade oss vid den vedertagna åldern: 27. Att åldras var ohippt.

Pop- och rockartister som blev äldre tycktes inte sällan förlora greppet om tillvaron, som om de hade svårt att uppfinna nya roller för sig själva. I Magnus Gerttens och Stefan Bergs fina dokumentär Rolling like a stone (Auto images, 2005) gavs en skymt av vad som hände med de sydsvenska popstjärnor som var med på efterfesten vid Rolling Stones besök i Malmö sommaren 1965. Fyra decennier senare gick Tommy Hansson fortfarande och försökte väcka liv i sitt gamla legendariskt skramliga band Namelosers. Ola Ström från flickfavoriterna The Gonks (och sedermera ihågkommen för barnprogrammet Solstollarna) stod fortfarande framför spegeln och tuperade håret och pratade om tjejer.

Oboj. Så mycket rocknamn har nog aldrig tidigare synts på en ledarsida. Jag säger som Neil Young: Keep on rockin in the free world!