Sometimes I feel like a motherless child

I dagens SvD skriver jag på ledarsidan om ökningen av vad som definieras som ensamkommande flyktingbarn.

I Sverige kan de som definieras som ensamkommande flyktingbarn, vare sig de har asylskäl eller ej, enklare få permanent uppehållstillstånd än andra – exempelvis om det saknas anhöriga i hemlandet att skicka tillbaks personen till. Följden tycks ha blivit en mångdubbling av antalet sökande med oklar ålder, bristande identitetshandlingar och svårlokaliserade släktingar.

Med det blodiga 1900-talet i åminnelse står det klart att rätten till asyl är en grundbult i ett rättfärdigt samhälle. Viljan att ta emot dem som flyr undan förföljelse är en mätare på samhällets medmänsklighet.

Men när man med öppna ögon ger förtur åt unga män med tvivelaktiga skäl, framför reellt skyddsbehövande, urholkar man systemet. Varje falskt ärende stjäl resurser från en flykting med giltiga asylskäl. Att acceptera den ordningen är motsatsen till humanism.

Den förda politiken kommer heller inte helt utan kostnader. Enkelt uttryckt betalar staten för själva boendet 1900 kronor per asylsökande och dygn. Därtill kommer skolgången, som schablonersätts med 64300 kronor per gymnasieelev och år, samt andra kompensationer, för utredningar, för gode män, för särskilda behov och för extraordinära kostnader. Därutöver kommer en årlig grundersättning till kommunen om 500000 kronor för att ”underlätta mottagandet samt öka kvalitén”, samt dagpenningen till den asylsökande själv.

Debatten omkring detta och liknande ämnen följs bäst på Merit Wagers blogg.

Och titeln på blogginläget? Sometimes I feel like a motherless child är en klassisk gospel/spiritual, som med fördel framställes med djupaste manliga basröst. Den är mer känd i andra versioner, men framförs bäst av Jimmy Jones och Harmonizing Four. Jag skojar inte när jag säger att bättre bassångare aldrig hörts. Lyssna!