Vi etablerade opinionsbildare bär skulden för samizdat-kulturen

Känner du till Julia Caesar? Ja, skådespelarskan har förstås alla sett, som barsk ragata med hjärta av guld, i allt från Pensionat Paradiset till Åsa-Nisse. Men känner du till skribenten Julia Caesar?

Många verkar chockade över att Sverigedemokraterna valts in i riksdagen. Ska man tro de etablerade opinionsbildarna så verkar det ju inte finns en enda vanlig människa som delar Sverigedemokraternas hållning. Men i skuggan av den traditionella pressen har det växt fram en parallell nyhets- och debattförmedling på internet. Webbsidan Politiskt inkorrekt, till exempel, har växt explosionsartat och är idag en av landets 100 mest lästa nyhetssajter, om jag har förstått statistiken rätt. Sajten, för den som till äventyrs missat den, stödjer SD öppet, och har ett kommentarsfält och en jargong som svajar betänkligt vid gränsen mot vad många skulle betrakta som rasism. Men den rapporterar systematiskt om frågor som behandlas lättvindigt i våra större medier.

Julia Caesar skriver söndagskrönikor på den svensk-danska bloggen Snaphanen. Precis som vad gäller Politiskt inkorrekt är Snaphanen en tämligen hårt nischad blogg, där läsaren får möta en alternativ verklighetsbeskrivning, som ligger långt ifrån den etablerade Sverigebilden. Åtskilliga som hamnar där skulle därmed ha svårt att instämma - men många skulle å andra sidan antagligen glädjas över att det finns fora som ifrågasätter den officiella sanningen.

Julia Caesars långa texter är färgade av ett återhållet raseri. Hon kritiserar företeelser som att asylsystemet är släpphänt vad gäller asylsökande utan korrekta identitetshandlingar, pekar på journalistkårens likriktning i invandringsfrågor, refererar forskning som visar på att ett mångkulturellt samhälle minskar tilliten medborgare emellan, eller skäller ut kvinnorörelsen för att den ser mellan fingrarna på kvinnoförtrycket inom islam.

Att döma av Julia Caesars krönika på valdagen röstade hon med Sverigedemokraterna. Det är vi många som aldrig skulle göra. Men är hon för det en rasistisk galning?

Skribenten heter naturligtvis inte Julia Caesar egentligen. I själva verket är personen bakom signaturen en sedan länge väl etablerad svensk journalist, nu pensionerad men tidigare erkänd och hyllad för sina socialreportage för ett av landets största och mest seriösa medier. Men när hon skriver om invandringspolitiken och dess följder vågar hon inte använda sitt rätta namn. Hon fruktar för sin egen och barnens säkerhet.

Bland Sverigedemokraternas väljare finns det såklart en rasistisk mobb. Det är bara att titta i valfritt kommentarsfält på internet för den som betvivlar detta. Men det är svårt att tro att Sverigedemokraterna vann 5,7 procent – drygt 330 000 – av svenska folkets röster tack vare partiets rötter i 1980-talets nazistmiljöer. Det finns tvärtom anledning att tro att SD vann väljarna trots den besvärande bakgrunden. Enligt vallokalsundersökningen ValU var den lätt träige Jimmie Åkesson en tungt vägande orsak till SD:s valframgång. Man kan säga mycket om Åkesson, men någon nazist ger han inte sken av att vara.

Sverige är heller inte ett rasistiskt land. Sverige är världens mest toleranta samhälle, och har världens mest liberala invandringspolitik. Sverige sticker faktiskt ut på den punkten. Men vi har fått ett opinionsklimat där den som ifrågasätter det rimliga i att invandringspolitiken går back med 1,5 till 2 procent av BNP årligen, som pekar på överrepresentationen i brottsstatistiken, eller som varnar för att kvinnosynen inom islams mittfåra är mer medeltida än modern, inte törs skriva under eget namn.

Det hela påminner om de stencilerade underjordiska skrifterna som cirkulerade i hemliga nätverk under kommunismen. Vi har fått en samizdat-kultur.

Kanske har de människor som deltar i den underjordiska debatten inte haft något alternativ. Om man nu vill vill diskutera om huruvida Sverige exempelvis borde ha en invandring på en nivå som motsvarar genomsnittet i Europa, eller kanske vill fördjupa sig i frågor om kostnader för asylboenden, vart ska man vända sig? Likadant torde det vara i politiken. I vilket parti ska man aktivera sig om man är oroad för att Malmö håller på att bli obeboeligt för judar? De etablerade riksdagspartierna för inte den debatten. När de försöker, som Folkpartiet gjort, blir de utskällda. De få etablerade opinionsbildare som försöker föra ett samtal om de frågor som Sverigedemokraterna profilerat sig inom, utmålas omedelbart – främst av Expressens skribenter – som tvivelaktiga.

För några veckor sedan kom Julia Caesar ut med två böcker, tryckta på eget förlag: Världsmästarna och Fler ministrar borde gråta. Jag har bara kastat ett getöga i dem, så kan inte ge någon recension, och har ingen aning om kvaliteten. Men jag nämner dem, som en slags sorgesång över den förlust för det demokratiska samhället som det innebär att en rutinerad journalist och debattör inte törs publicera i eget namn. Det är också min förklaring till varför Sverigedemokraterna gick framåt så mycket i valet.

Det var vi i etablissemanget som gjorde det.