Gudmundson i Galago, dock inte lika bra som "Viktor Kopp målar choklad"

Förvånad och oändligt stolt upptäcker jag att jag har blivit parodierad i nyaste numret av Galago. Tidskriften har lånat in gästredaktörer från Dotterbolaget, som passar på att häckla uppblåsta manliga opinionsbildare i teppaniayakihällsinspirerade hemma-hos-texter.

Mest träffande är väl studien av Jonas Thente – jag gillar tanken att han doftar Gucci Homme, även om jag inte har en aning om hur den luktar. Undertecknad porträtteras snarast som en Anders Borg, vilket kanske inte känns helt pricksäkert vad gäller verkligheten, men väl passar bra i nidbilden av borgerligheten.

Hela texten finns återgiven på Verklighetens smolk, men jag tar mig friheten att återge den del som handlar om "mig".

Per Gudmundson

Med fast hand styr Per Gudmundson Svenska Dagbladets ledarsidor. Aldrig behöver vi tvivla på att han levererar kraftfulla ledare med ena foten i den svenska traditionalistiska konservatismen och den andra foten i näringslivet. På en höjd i den Ångermanländska skogen står Per och blickar bredbent ner över Ångermanälven. Han skuggar sina ögon med den vänstra handen medan den högra lutar geväret mot axeln.

- Jag är aldrig så levande som här i skogarna. En politisk debatt kommer inte i närheten. Här känner jag mig som människa, som man.

Man kan inte tvivla på att så är fallet. Det glittrar i Pers ögon när vi går igenom skogen. Pers raspiga och mörka röst har något trolskt över sig när han förklarar sin kärlek till skogen.

- Under min uppväxt tog min far ofta med mig ut i skogen, vi kunde gå i timmar och spåra en älg, utan att säga något till varandra. Det var som om det inte behövdes. Skogen, tystnaden och jakten var ett eget tyst språk.

Pers mörka vadmalsbyxor smiter åt kring de kraftfulla och vältränade benen.

- Den dag min son blir tillräckligt gammal hoppas jag att han ska följa med mig och få uppleva det jag upplevde. Få saker fostrar en man på samma sätt som känslan av jakt. Det är något ursprungligt över det.

Vi sätter oss ner vid Pers rastplats, han tar loss vildmarksyxan som hänger i bältet och hugger spån till brasan. När elden sprakar tar han fram det rökta köttet.

- Jag röker allt själv. Att bevara djurets kraft i köttet är det viktigaste. Ibland känner jag mig nästan som älgtjuren. En solitär i skogarna. Ibland ropar jag ut min livskraft, någon gång kanske det är någon som svarar. Någon gång kanske jag möter mitt livs älgko och fäller henne i den gröna mossan, då är min jakt slut…

Det är svårt att föreställa sig något mer bekräftande än att bli förhånad i en tidskrift man har läst och älskat i decennier just för den bångstyriga humorn. Även om det förstås känns märkligt att bli del i en annans konstverk.

Även Lars Vilks har förövrigt inlemmat mig i sitt konstprojekt. På sin blogg redogör han för ett studiosamtal i SVT som jag deltog i.

Under samma rubrik faller den pärla som utsprang från programledaren Micke Leijnegaard i Morgonteve när han diskuterade med Per Gudmundson. I dessa dagar är det bråda tider för att omskriva all etnifiering av en händelse som iscensatts i Stockholm av en svensk man. Ropet ”Allah akbar” lär ha skallat vid platsen och varför skulle man uppge detta i medierna och därmed etnifiera beskrivningen? Leijnegaard frågade Gudmundson om man skulle ha rapporterat utropet om det hade gjorts på göteborgska. Jag tror obetingat att man skulle ha gjort det eftersom ett ”Allååå e’ stö’rrrree” (här med göteborgsk transkription) torde ha varit något av en ljudande överraskning. Gudmundson svarade att man inte brukar översätta ”Allah akbar” i sådana sammanhang. Leijnegaard var ändå inte nöjd eftersom han menade att uppgiften kunde få människor att förknippa dådet med människor med utländsk bakgrund.

Den bästa kulturtext jag läst på sistone kommer annars via Axess från Moderna Museet. Även här är det svårt att avgöra om den är riktig eller en parodi.

"Viktor Kopp målar choklad. Som en del i hans undersökning av det måleriska bildrummet har han sedan 2007 i flera sviter återkommit till chokladkakan som motiv. I kraftig uppförstoring och genom en nyfiket utforskande blick visas chokladens rutmönster. Varje målning är samtidigt flera mindre bilder. Kakans högplatåer närmar sig monokromens serena stillhet, medan de illusoriskt målade mellanrummen dramatiskt avtecknar sig som belysta eller skuggade sänkor. Målningen buktar in och ut i ett spel mellan realism och abstraktion. Som om den vill vara både choklad och färg.

I början brukade Viktor Kopp låta sina initialer avteckna sig i chokladen. Versalerna V och K framträdde nedsänkta i färgen som ett skämtsamt firmanamn. Målningarna från 2010 präglas mindre av den sortens humor och mer av allvar. Kanske till och med av sorg. De byggs upp av en tyngre och mörkare kulör än tidigare och med tydligare rester av den måleriska akten.

Viktor Kopps chokladytor fixerar seendet. Att de kommer ur ett undersökande av dörrar är därför inte förvånande. Inte heller den medvetna blinkningen åt såväl geometrisk modernism som popkonst. Målningarnas vertikala plan pekar tillbaka på sig själva. ”Se mig i min framställning som chokladdörr.” Så talar målningarna till betraktaren. Om färgen och om händelser i färgen. Om motivets realism. Och penseldragets.

Tidigare föreställde oljefärgen choklad. Nu är chokladen verkligen målad färg."