Skapa en Expo mot jihadisterna!

Dagens text på SvDs ledarsida handlar om övervakning av jihadister. I ett öppet och demokratiskt samhälle kan inte de statliga säkerhetsorganen ges total kontroll och insyn. De kan såklart bedriva omfattande spaning - men de kan inte utgöra den kontrollerande kraft som avskräcker från radikalisering. Den sociala kontrollen kan inte vara statlig - för då blir det som på Kuba med små revolutionskommittéer i varje kvarter. I ett fritt samhälle sköter medierna granskningen, och den granskningen fungerar i sig avskräckande.

Om en nazist hade sprängt en bomb på Drottninggatan hade vi inte haft några som helst kunskapsluckor. Ett telefonsamtal till tidskriften Expo hade räckt. Där hade man kunnat peka ut gärningsmannen, hans nätverk, förklara hans ideologi och kunnat infoga det hela i en historisk eller internationell kontext. Journalistiken hade legat före.

De senaste dagarna har allt fler ropat efter Säkerhetspolisen. Hur kunde Säkerhetspolisen ha missat denne man? Ja, det är förstås en viktig fråga – men viktig är också frågan: varför hade inte pressen någon aning om vem mannen var? Varför var det ingen tidning som i förväg hade koll på hans nätverk, på hans radikalisering eller på hans våldsbenägenhet? Hur kunde journalistkåren missa honom?

Det är därför den här bloggen återkommer till önskan om en Expo som granskar islamismen. Det var bland det första som skrevs här på bloggen, och lär väl också bli det sista om inte de aktörer som skulle kunna samla ihop kompetensen och trovärdigheten börjar känna ett kall.

Nå. Ett utdrag ur dagens ledare.

För bara något decennium sedan var våldsbejakande islamistisk extremism i Sverige just en fråga om invandrade människor och deras personliga nätverk.

Mohamed Moumou, som sprängde sig själv till döds 2008 när han var befäl i al-Qaida i Irak, spred dessförinnan kunskaper och ideologi från sin lägenhetsmoské i Brandbergen. Hans danske motsvarighet Said Mansour, nu i fängelse, byggde upp en anhängarskara kring sin lilla boklåda.

Sedan kom internet. Svenske medborgaren Oussama Kassir, som sitter i amerikanskt fängelse, är mest känd för att ha försökt bygga upp ett träningsläger i USA. Men hans stora betydelse låg i propagandaspridningen. Hans Islamic Media Center har av en forskare beskrivits som ”en av al-Qaidas första mediebyråer”.

Även nu är vi framträdande på området. Exempelvis styrs den somaliska rörelsen Shabaabs forum al-Qimmah från Sverige.

Utvecklingen har lett till att personliga, fysiska kontakter spelar allt mindre roll i rekryteringen. Således har vi också fått en ny sorts militanta islamister.

Säkerhetspolisens rapport Våldsbejakande islamistisk extremism i Sverige är den första officiella kvantifieringen av problemet. Under 2009 var det knappt 200 personer som Säpo betraktar som aktiva jihadister.

De är i huvudsak män, oftast boende i storstad, 36 år i snitt, med varierande yrken och inkomster samt härstammande från 25 länder – och inte alls sällan från Sverige. 80 procent av de 200 går att länka till varandra, främst i form av vänrelationer.

De utgör ännu inget direkt hot mot samhället – möjligen mot enskilda – och intresserar sig främst för konflikter utomlands. De radikaliseras oftast på nätet.

Den nya jihadismen kräver nya åtgärder. Det är inte längre så att problemet kan lösas med hårdare gränskontroll, även om sådan också bör övervägas.

Nu måste kontrollen ske inom gränserna, vilket är en utmaning för varje rättsstat.