Benaouda är olämplig

I måndags skrev jag på SvD.se att Helena Benaouda är olämplig som ordförande för Sveriges Muslimska Råd.

I förra veckan blev jag intervjuad två gånger av dansk press. Både Jyllands-Postens och Politikens reportrar undrade hur man skulle se på saken att svärsonen till ordföranden på Sveriges Muslimska Råd sitter gripen, för tredje gången, misstänkt för terrorism. Det är en fråga som antyder att Helena Benaouda är något slags extremist, åtminstone i smyg.

Jag svarade som jag har svarat varje gång den här frågan har kommit upp den senaste två åren. Att Helena Benaouda har en familjetragedi att hantera, och att det är fullt begripligt om hon väljer att försöka skydda sin dotter. Det behöver inte betyda att Benouda är en extremist, utan snarast bara betyda att hon är en mor.

Men hon är inte bara en mor. Hon är också genom sitt ordförandeskap representant för tiotusentals muslimer. Och i den rollen kan hon inte se genom fingrarna när det gäller extremism och terrorism. När allmänheten står berättigat frågande inför relationen mellan islam och terror, och undrar hur de svenska muslimska samfunden förhåller sig till den våldsamma islamismen, så kan inte den främsta talespersonen hålla sig gömd. När vanliga fromma muslimer riskerar att misstänkliggöras för eventuella kopplingar till våldsbejakande islamism, så kan inte deras representant med trovärdighet avfärda den kopplingen, om hennes egen dotter och svärson är inblandade.

Det är möjligen begripligt att Helena Benaouda själv inte ser problemet. Att hon själv inte inser, i denna svåra period, att hon måste välja mellan rollen som skyddande mor och rollen som representant för islams mittfåra i Sverige. Men så är det. Ordföranden för Sveriges Muslimska Råd kan inte skydda terroristmisstänkta och extremister. En mor kan, men inte en ordförande.

Det må vara Helena Benaouda förlåtet om hon inte begriper detta just nu. Hon har en familjetragedi att hantera.

Att styrelsen för Sveriges Muslimska Råd i söndags gav henne förnyat förtroende, som framgår av artikeln i DN, är däremot oförsvarligt och mycket, mycket illavarslande. En hel organisation kan inte undgå att se problemet.

Ett exempel på hur jag tidigare resonerat om Helena Benaouda kontra radikal islamism finns i Neo nr 6/2009, där jag skrev om hustrun till en svensk al Qaida-krigare ("Gunilla"), en intervju som gjordes samtidigt som Benaoudas dotter satt fängslad i Pakistan:

Det är onsdag den 14 oktober. Mehdi Ghezali har nu varit hemma i Sverige i tre dygn. Varken han eller hans reskamrater har ännu gett några intervjuer.

Han greps den 28 augusti i ett sällskap om tolv personer. Med ogiltiga dokument hade de bilat från Iran in i Pakistan på väg mot den talibantäta regionen Waziristan.

När Ghezali kom hem till Sverige från fånglägret i Guantánamo i juli 2004 blev han något av en galjonsfigur för dem som ville protestera mot de oförrätter som onekligen begåtts i kriget mot terrorismen. Men Ghezali var tillbakadragen och skydde offentligheten. När han väl framträdde var det dock ingen dålig uppbackning han fick. Den här gången låter det annorlunda.

Mehdi Ghezali greps i sällskap med tre andra svenska medborgare: paret Munir Awad och Safia Benaouda, samt deras tvååriga barn. Inte heller för Awad och Benaouda är det en ny erfarenhet att hållas fängslade efter att ha gripits i en stridszon. De bägge greps vintern 2007 på flykt undan Etiopiens invasion av Somalia, som syftade till att störta de Islamiska domstolarna från makten. Safia Benaouda, då sjutton år gammal och gravid, greps tillsammans med hustrun till en man som sedermera erkänt att han tränat med al-Qaida i Somalia och därför dömts till fängelse i USA för terroristbrott. Benaouda och den nio år äldre Awad hade tagit sig till Somalia från Dubai, där de enligt egen uppgift varit på semesterresa. Senare förklarades resan till Somalia med att paret blivit besvikna på Dubai, och att de två därför velat besöka ”ett riktigt muslimskt land”.

Vad som aldrig kommenterades, dock, var de i religiös bemärkelse konstiga detaljerna i det unga parets berättelse. En omyndig rättrogen muslimsk kvinna på resa i arabvärlden utan sällskap av en manlig släkting, men med pojkvän, är till exempel mycket sällsynt. I Dubai är det till och med förbjudet. Den enda rimliga förklaringen är att paret redan då varit gifta enligt muslimsk rättstradition.

Även den sjuttonåriga Safia Benaoudas graviditet torde – om allt gått rätt till enligt sedvänjorna – ha krävt ett äktenskap. Detta är inget märkligt för muslimska kulturer, även om det går stick i stäv med svensk praxis och myndighetsutövning att låta minderåriga ingå äktenskap.

Mamman till Safia Benaouda, det vill säga ordföranden i Sveriges muslimska råd, Helena Benaouda, menade då att dottern ”kidnappades och fängslades”. Den här gången talar hon ut, efter en lång tids tystnad, i SVT:s Uppdrag granskning. ”Vi ville bara se hur det ser ut”, ska vara dotterns förklaring den här gången. Tyvärr ges inga svar på vad som drivit henne till Pakistan, eller vilka kretsar hon umgås i. I studiosamtalet efteråt framför Mohammed Amin Kharraki från föreningen Sveriges unga muslimer åter sin tes att bevakning av jihadiströrelser innebär ett skuldbeläggande av muslimer.

– Som mor tycker jag inte att det var alltför bright att ge sig iväg på en sån här resa med ett litet barn. Jag vet inte vad deras syfte var med att åka dit.

Nej, Gunilla vill inte säga så mycket om Mehdi Ghezali, Safia Benaouda och Munir Awad. Men hon avfärdar tanken på att Helena Benaouda i det fördolda skulle sympatisera med dotterns av allt att döma radikala ideologi.

– Hon delar inte mina åsikter, kan jag säga.

Att ordföranden för Sveriges muslimska råd och al-Qaida-hustrun inte delar varandras åsikter kan tyckas vara ett onödigt påpekande. Men det är väldigt viktigt. Dels för att en vanlig from muslim som Helena Benaouda inte ska misstänkliggöras, och inte minst för att det understryker klyftan mellan jihadisterna och de breda muslimska organisationerna. Jihadisterna tycker att vanliga muslimer är avfällingar från den rätta läran, och hymlar inte med det. Extremiströrelser är till sin natur exkluderande. Men breda rörelser vill vara inbjudande och allomfattande – ibland till den grad att de tycks försvara extremisterna.

Kanske rör det sig om en trosgiven lojalitet mellan bröder och systrar, som gör att företrädare för de stora muslimska organisationerna sammanblandar terroristjakt med förföljelse av muslimer. En lojalitet som kan utnyttjas.

På onsdagsmorgonen debatterade jag saken med Mohammed Amin Kharraki i TV4:s Nyhetsmorgon.