Arbetslinjen i invandringspolitiken
Fortsätter att diskutera integration och invandring på SvDs ledarsida, där min linje, precis som tidigare, är att fri rörlighet inte ska vara samma sak som fri bidragsförsörjning.
Alltsedan 1970-talet har svensk migrationspolitik haft en olycklig slagsida åt utanförskap och bidrag. Först med Alliansens reform 2008, då arbetskraftsinvandringen blev i princip fri, påbörjades den process som krävs för att få invandringen på rätt köl.Folkpartiets förslag är kort men bra.
Nu kan den som har erbjudande om jobb flytta hit tämligen problemfritt. Arbetsmarknadens möjligheter styr, snarare än facklig protektionism.
Nu vill FP gå lite längre. Den som har utbildning på masternivå, kan svenska eller engelska och kan försörja sig, ska kunna få arbetssökarvisum.
Den som vill starta företag i Sverige och har med sig startkapital ska kunna få komma hit som ”företagsinvandrare”. Gäststudenter ska, efter avslutade studier, få lättare att stanna och arbeta eller söka jobb i ett halvår.
Med detta skulle Sverige förverkliga den liberala visionen om fri rörlighet och stärka arbetslinjen i invandringspolitiken.
Men det kräver också att man bryter med den tidigare modellen där humanitära skäl av varierande grad har varit den enda vägen in.
