Kulturmarxisten gudmundson

Dagens ledare i SvD handlar om dramatikern David Mamet och hans senaste bok, och innehåller samtidigt några marxistiska analyser av film och annan kultur. Vilket väl, något förvånande, torde göra mig till kulturmarxist...

Dramatikern David Mamet har vunnit Pulitzerpriset och både Tony- och Oscarnominerats. Hans produktion har skarpsynt kritiserat det amerikanska samhället. Ur ett vänsterperspektiv, ska tilläggas.

Filmatiseringen av Glengarry Glen Ross (1992), där Jack Lemmon och Al Pacino spelar fastighetsmäklare som tvingas tävla om sina fortsatta anställningar, är ett exempel. Ingen som har sett den kan tvivla på grymheten i marknadsekonomins utslagningsmekanismer. Om man ska svära i kyrkan – och det ska man när man pratar om ett stycke vars språkbruk väl förtjänar öknamnet Death of a fucking salesman – kan man säga att det är en vass marxistisk analys av kapitalismen, på samma sätt som Lars von Trier i Dogville (2003) låter Nicole Kidman illustrera kommodifieringen av människan.

Därför väckte det viss uppmärksamhet häromåret när Mamet plötsligt stod som författare till en essä i The Village Voice, under rubriken Why I Am No Longer a ’Brain-Dead Liberal’.

Mamet, visade det sig, hade gått över till högern.