Laura Pollán 1948 - 2011

I helgen dog Laura Pollán. Jag skriver om henne på SvDs ledarsida.

Vi hälsade faktiskt på hemma hos Laura Pollán i hennes lilla vardagsrum i Havanna. Egentligen var hon pensionerad lärare, men som ledare för damerna i vitt blev hon Kubas kanske mest framträdande företrädare i kampen för mänskliga rättigheter.

I rent teknisk bemärkelse hade vi inte åkt till Kuba för att träffa oppositionen – det finns en rad mer eller mindre underjordiska politiska partier där. Men i ett kommunistiskt land blir varje intellektuell som försöker sköta sitt jobb oppositionell. Vi mötte journalister, bibliotekarier, författare, tecknare och lärare. I bästa fall var de belagda med yrkesförbud. Någon satt i husarrest. Hos en annan stod säkerhetstjänstens Suzukis parkerade på gatan. Men vi träffade också bibliotekarier som fått revbenen brutna i actos de repudio, statligt dirigerad vedergällning. Och en kvinna som fängslats för att hon hade försökt fly landet. Då hade hon ändå haft tur. Först hade kustvakten försökt sänka båten, med elva flyktingar i sittbrunnen.

Las Damas de Blanco bildades som en protest mot att 75 dissidenter – makar, söner och fäder – fängslades den svarta våren 2003. I våras släpptes de sista av de 75 (många landsförvisade till ett liv i exil i Spanien), men damerna har fortsatt.

Vi tog oss till den lilla katolska kyrkan Santa Rita i Havanna för att titta. Varje söndag klär sig damerna i vitt till mässan. Efteråt går de en symbolisk marsch på avenyn utanför, med varsin blomma i handen. Allt är mycket stillsamt. Världens minst påträngande demonstration.

När vi någon dag senare satt hemma i Laura Polláns vardagsrum kom ytterligare två av damerna på besök. De tre skrattade, skvallrade och jämförde blåmärken med varandra.