Var femte minut

Dagens ledare i SvD utgår ifrån situationen i Egypten och berättar omfattningen av förföljelserna mot kristna världen över. Det är siffror som garanterat är nyheter för många.

Det är 287 människor om dagen. Tolv i timmen. En var femte minut, som dödas för sin kristna tro.

Det är talande att en genomsnittlig svensk aldrig har hört siffran. Ingen europé heller, för den delen. När religionsforskaren Massimo Introvigne använde uppgiften på en konferens om religionsdialog i början av juni framstod det som en nyhet.

En av den västerländska civilisationens stora landvinningar under 1900-talet var självreflektionen. Snart sagt varje forskningsinstitution i Väst är sedan dess delvis sysselsatt med att kartlägga de oförrätter som begåtts mot andra. Allt från kolonialismens brott till dold rasism i svensk film dissekeras, och på senare år även förtryck av djur och växter.

Det är gott. Västerlandet, kapitalismen, demokratin, vetenskapen, kristenheten – de ska alla tåla hårdast möjliga rannsakan. Så blir världen bättre och fredligare.

Dock blir det problematiskt om det självkritiska perspektivet blir allenarådande. Då vilseleds man att tro att förövaren alltid är den vite kristne mannen. Att världen var ett paradis innan Väst bredde ut sig. Då blir omvärlden obegriplig.

Vi är numera nästan oförmögna att betrakta kristna som offer. En normalbildad svensk känner rätteligen till korstågen, inkvisitionen och George W Bush, men saknar referensramar för att förstå varför kristna skolflickor halshuggs i Indonesien.

Men i år dödas alltså 105000 kristna på grund av sin tro. De flesta av dem svarta afrikaner. Det kan ingen postkolonial självkritik i världen förklara.