"Hon kan inte rå för att hon hatar judar"

Den 10 februari föll dom i Svea Hovrätt i ett tämligen omskrivet ärende rörande hets mot folkgrupp. Den dömda, en kvinna med libanesiskt urprung född 1965 och aktiv i Palestinska Folkens Förening i Uppsala, hade på en demonstration, där hon av polis uppfattades som "ledande i folksamlingen", skanderat "Död åt alla judar!"

I domskälen (målnr B 2125-11) refereras anteckningarna i förhörsprotokollet.

"[Kvinnan] tillfrågades om hon kunde minnas att hon sagt död åt alla judar. [Kvinnan] sade att hon minns detta men vill tillägga att det är sionismen som är den skyldiga parten, de judiska soldaterna, inte judar som grupp. [Kvinnan] säger att hon vet att hon sade så som påstås, men hon kan inte rå för att hon hatar judar."

Alltså: "Hon kan inte rå för att hon hatar judar".

Kvinnans utsaga är intressant. Den antyder att judehatet är helt naturligt, och inget den enskilde kan påverka.

I Sveriges mest famösa rättegång gällande hets mot folkgrupp, som utspelades 1989-90, ställdes svenskmarockanen Ahmed Rami inför rätta, med anledning av vad som måste betraktas som den mest envetna och systematiska kampanj mot judar detta land någonsin erfarit. Åtalet gällde en rad uttalanden, såväl i eter (i Ramis närradiokanal Radio Islam) som i tryckt skrift (Ramis bok Vad är Israel?).

Debatten om rättegången kom till stor del att handla om yttrandefrihetens gränser och den eventuella nyttan av en lagparagraf om just hets mot folkgrupp. Det är frågor som är väl värda att diskutera, men när jag bläddrar i Ramis bok om saken, Judisk häxprocess i Sverige, är det en annan sak jag noterar. Och den påminner om kvinnans försvarslinje om att hon inte "kan rå för att hon hatar judar".

För försvarets räkning vittnade inte mindre än två tunga professorer.

Islamologiprofessorn Jan Hjärpe kallades att vittna om hur Ahmed Ramis radioprogram och skrifter stod i förhållande till islam och arabisk kultur. Hjärpes vittnesmål kom förvisso i hög grad att handla om hans egna synpunkter på lagen om hets mot folkgrupp (Hjärpe tyckte att den var olycklig) men vidrörde ändå något antisemitismens utbredning i den muslimska världen.

Hjärpe menade att det som svensk rätt definierar som grovt anstötlig antisemitism är ett folkligt utbrett, naturligt, rentav ärftligt inslag i islamiska länder – att jämföras med Norgehistorier i Sverige.

"Adv F: Är de här texterna, som du återfunnit nu i det åtalade materialet eller många av dem, av det slaget att de skulle kunna dyka upp i ett politiskt sammanhang inom något islamiskt land i en politisk debatt?

Hjärpe: Ja, det beror ju i viss mån på vilken nivå. Jag tycker det är så farligt att generalisera här. Mycket av den här typen av resonemang har jag mött i personliga samtal - väldigt ofta. En del temata har jag träffat på och hört i predikningar. Men det är inte självklart att det finns hela skalan i en politisk debatt. Det beror också på vilken publik den är riktad till. När det gäller massmedia [i arabvärlden] så är de ofta mycket starkt statsstyrda, så det är inte alls säkert att det som återspeglas i massmedia är den folkliga stämningen eller attityden. Det finns särskilda mindre grupper eller rörelser som är mer militanta och andra som inte är det. Då är också språket och språknivån väldigt olika. Man kan väl säga generellt så här, att mycket av det som räknas som väldigt anstötligt i vår miljö har lättare att passera." 

[...] 

"Adv F: Om vi går vidare i samma stämningsansökan till åtalspunkten 11 [...] det är en återgivning av ett telefonsamtal som har ägt rum i en nattsändning i Radio Islam där det är en lyssnare som säger det som är åtalat i punkten 11. 

Hjärpe: Det är den här typen av etniska skämt, ett tema som är väldigt vanligt i Mellanöstern. Det har jag nog råkat ut för mycket. Detta att i och med att de olika grupperna samtidigt har utgjort en sorts administrationella enheter med social samhörighet så är det också vanligt att man har skämt om varandra, historier, olika typer av fördomar, ofta ärftliga. Det är ju litet grand som gränsar till våra Norge-historier men de är litet mer allvarligt menade."

Hjärpe förklarade vidare det djupt rotade konspirationstänkandet – exempelvis tanken att judarna styr värden – som ett resultat inte av individens egna förmåga utan av omgivande faktorer. Konspirationsteorier om judiskt inflytande var alltså att anse som en naturlig reaktion på sakernas tillstånd i arabvärlden.

"Adv F: I de här åtalade texterna så förekommer ju uppgifter om en sionistisk maffia, om världsmakt osv. Hur upplever man det i den muslimska världen? Upplever man att man har en världsmakt emot sig i eller företrädd av staten Israel? 

Hjärpe: I konfliktfyllda områden generellt gäller det att konspirationstankar spelar en stor roll. När man står i en konflikt med många olika motståndare så finns det nog en mänsklig tendens att försöka betrakta alla dessa olika motståndare som i grund och botten en och densamma. Och då kan det formuleras på olika sätt beroende på vem det är eller vad det är som man betraktar som den här övergripande storkonspirationen. Det kan vara USA. Och då blir följden att man betraktar Israel som USA:s koloni eller spjutspets eller en del av USA:s imperialistiska strävanden. Om man istället sätter Israel som höjdpunkten eller det centrala i storkonspirationstanken så blir naturligtvis tankegången den omvända - att det är USA som får delta i den storkonspirationen. Men det är väldigt vanligt. Och jag tror att det är generellt när det är stora konflikter i instabila samhällen, stark press utifrån och det faktum att det försiggår mycket konspirerande."

Även faktorer i Sverige var, med Hjärpes synsätt, orsaker till antisemitiska uttryck. Det som rätten konstaterade utgjorde hets mot folkgrupp sågs av Hjärpe som en naturlig följd av muslimers utanförskap.

"Adv F: Att vara muslim i Sverige idag, ska vi säga något om den muslimska gruppens storlek och ställning i Sverige? 

Hjärpe: En sak måste man anmärka inledningsvis. Det är att vi kan inte ha någon statistik på det här området eftersom det inte är tillåtet att registrera religionstillhörighet. Därför har vi ingen verklig vederhäftig statistik och de sociologiska undersökningar som görs har en hel del felkällor på det sättet eller möjliga felkällor. Men vi kan säga generellt att människor med muslimsk bakgrund i Sverige under 60-talet framförallt är gästarbetare. Det är den stora kategorin. Det är knappast fråga om det vi skulle rubricera dem som en intellektuell elit. Det gör att inom en framtid så kan vi räkna med en större grad av en muslimsk intellektuell grupp också i Sverige i den mån det är troende och praktiserande bland dem som kommer. Det blir också en andra generation och kanske rent av en tredje generation av muslimer i Sverige, med universitetsutbildning osv, som kan gå in i den här debatten. Men till mycket stor del så måste man nog säga att den muslimska befolkningsdelen i Sverige än så länge i stort sett saknar intellektuella företrädare som kan delta i debatten på debattens egna villkor och det tycker jag är en av förklaringarna till den utformning som de här inslagen har haft. Det är väl Jan Myrdal som har karaktäriserat problemet här som en klasskamp. Det är väl att ta till men det antyder att det är en aspekt att se också. Det är hjälplöshetens språk. Och att det är rätt viktigt i analysen att försöka se (bakom de anstötliga uttryckssätten), till det verkliga problem som man försöker komma åt på det här sättet. Försöka skilja mellan metoden och den bakomliggande drivkraften."  

Varför är då Hjärpes vittnesmål intressant? Jo, dels förstås för att det försöker ge en kulturell förklaring till Ramis – och Uppsalakvinnans – beteende. Men vittnesmålet är ännu mer intressant för att det draget till sin spets utgörs av ungefär samma argument som stämplas som islamofobi när problemen i Malmö diskuteras. Samma resonemang brukar avfärdas som djupt fördomsfulla när de används för att kritisera den invandringspolitik som leder till stor inflyttning av exempelvis lågutbildade män från arabvärlden.

Om exempelvis Paulina Neuding, Andreas Johansson Heinö eller Johan Lundberg skulle anföra i en debattartikel att antisemitismen i Malmö är en naturlig följd av en omfattande invandring från Mellanöstern och Nordafrika, att antisemitismen är lika folkligt förankrad bland muslimer som våra Norgevitsar hos oss, att antisemitismen överförs mellan generationer på så sätt att den närmast är ärftlig, och därtill sagt att de muslimska invandrarna inte heller går att rubricera som någon intellektuell elit, och att politikerna således får godta ett växande judehat om invandringspolitiken får fortgå – då skulle de få löpa gatlopp.

Ingen av dem skulle naturligtvis uttrycka något så plumpt eller generaliserande. Snarast är det väl Sverigedemokraterna som formulerar sig så.

Det är talande för det bistra debattklimatet i invandrings- och integrationsfrågor i landet, att samma utsaga kan värderas så olika beroende på avsändare. Det som sägs av Sveriges största expert på islam, Jan Hjärpe, är okontroversiellt. Om samma argument skrivs i Axess stämplas det omedelbart som tankegods besläktat med Anders Behring Breivik.

Jan Hjärpe berörde också den brännande frågan om kulturskillnader. Hjärpe menade att det finns stora skillnader mellan den västerländska kulturen och islam. Muslimer är till exempel generellt mer bokstavstroende.

"Hjärpe: Om man ser på mer traditionell figh (jurisprudens), vilka metoder man använder eller premisser man utgår ifrån i den när det gäller att tolka Koranen å ena sidan och al hadith-traditionerna om vad Muhammed har sagt och gjort å den andra, då utgår det traditionellt från premissen att Koranen är evig, preexistent, oskapad. Dvs den är inte bunden till en viss tid, nämligen den tid då den uppenbarades på 600-talet, utan att den också till sitt innehåll är evig och evigt giltig. Det är alltså ett väldigt vanligt antagande i traditionell Koranexeges.

Jag skulle säga att det är en ganska vanlig attityd att betrakta just den heliga texten, i det här fallet Koranen, som något absolut av historien oberoende och där också orden eller de enskilda verserna kan läsas som en vägledning oberoende av sin kontext. Det är ganska vanligt förekommande. 

Adv F: När det gäller tolkningen av Koranen så är den närmast att beteckna som bokstavstroende, en väldigt rak och enkel exegetik? 

Hjärpe: Ja, den behöver inte vara enkel för det finns också en tradition av allegorisk Koran-tolkning där man alltså läser in - jag säger läser in, inte läser ut - mycket esoteriska läror där man har spekulationer om själva bokstäverna och deras innebörd. 

Adv F: Om vi bortser från akademisk tradition - en muslim med den här uppfattningen om sin egen heliga skrifts status vad är det som ligger närmast tillhands för honom när det gäller betraktandet utav andra religioner och deras anhängare? Tror han att de kristna betraktar sin Bibel på samma sätt som han betraktar sin Koran? Tror han att judarna betraktar sin Torah på samma sätt som han betraktar sin Koran? 

Hjärpe: Ja, i alla fall är det väldigt vanligt. Det har jag märkt i de tillfällen jag har blivit indragen i det som man brukar kalla för religionsdialog, att det gärna spontant blir så att man självklart uppfattar att kristna respektive judar upplever sin heliga skrift och använder den på ett sätt som motsvarar bruket av Koranen. Alltså att bibeln är de kristnas Koran. Och man möter alltså motsvarande felsyn eller fel referensram från andra sidan, att det är väldigt vanligt att man uppfattar Koranen som muslimers Bibel. Men funktionen i de teologiska systemen är olika."

Om Hjärpe hade rätt om den utbredda fundamentalismen, så har islam problem ur demokratisk synpunkt. I synnerhet i kombination med ett uttalande från försvarets andra professor.

Religionshistorikern Jan Bergman, specialiserad på Mellanöstern, menade att det finns en fundamental skillnad mellan västerlandet och den muslimska världen – nämligen Västs förmåga att skilja mellan religion och politik.

"Bergman: Jag håller gärna med Krister Stendahl som tidigare sade att det här med att skilja enkelt mellan religion och politik det är i stort sett ett resultat av en sekulariseringsutveckling i västerlandet. Något som är typiskt för västerlandet men lika främmande för Mellanöstern."

Professorn i religionshistoria sade alltså att åtskillnad mellan religion och politik var "främmande för Mellanöstern" (däri inräknade han också Israel). Vad säger Aftonbladets ledarsida om det? Hade det sagts på ett Timbroseminarium hade Aftonbladets Anders Lindberg inte vilat på hanen.

Men för att summera; varför begick kvinnan i Uppsala hets mot folkgrupp?

Får man tro Radio Islam-rättegångens Jan Hjärpe och Jan Bergman, två tunga religionsprofessorer specialiserade på islam och Mellanöstern, så var hennes ramsa "Död åt alla judar" helt naturlig. Enligt deras vittnesmål till försvar för Ahmed Rami är antisemitismen ingrodd i hennes kultur, ärftligt överförbar och förstärkt av muslimers utanförskap. Muslimer lider dessutom, enligt vittnesmålen, av bristande vana att skilja mellan tro och politik, ett koncept som sägs vara främmande för Mellanöstern. Parat med den påstått utbredda fundamentalismen leder detta naturligen till svårigheter att anpassa sig till ett demokratiskt regelverk – då ju guds lag står över människans.

Alltså: "Hon kan inte rå för att hon hatar judar".