Svensk rapport om att förhindra jihadresor

Idag presenterade Centrum för asymmetriska hot- och terrorismstudier (CATS) en rapport om hur man kan försöka förebygga att folk från Sverige ansluter sig till våldsamma etremiströrelser i utlandet. Rapporten, som heter "Förebyggande av våldsbejakande extremism i tredjeland: Åtgärder för att förhindra att personer ansluter sig till väpnade extremistgrupper i konfliktzoner" är beställd av regeringen, och har skrivits av Magnus Ranstorp och Peder Hyllengren.



Utgångsläget för rapporten är att det finns en uppsjö av tänkbara åtgärder, och författarna redogör för det förebyggande arbetet i allt från Danmark, Tyskland, Storbritannien och Nederländerna till Somalia, Kenya och Pakistan. Frågan som blir hängande i luften vid en mycket snabb genomläsning är dock huruvida något egentligen fungerar. Det tycks som om Syrien bevisar att problemet är svårt att åtgärda. En pessimistiskt lagd bedömare tvivlar måhända på exempelvis verktyg som "interaktiv ungdomsteater".

Sverige saknar dock i mångt och mycket juridiska påtryckningsmedel över huvud taget för att förhindra jihadresenärer – så på den punkten kan åtminstone något göras.

Rapporten erbjuder hur som helst matiga problembeskrivningar.

Ur inledningen:

Antalet våldsbejakande islamistiska extremister är få och miljön liten. De som finns kan dock orsaka stor skada.

Den 11 december 2010 försökte Taimour Abdulwahab genomföra en självmordsattack i centrala Stockholm genom att utlösa en sprängladdning på sin kropp som bland annat bestod av en tryckkokare fylld med sprängmedel. Det misslyckade självmordsattentatet utgjorde en del av en sofistikerad tvåstegsattack, först skulle en bilbomb sprängas, sedan skulle han genomföra en självmordsattack. Lyckligtvis förskonades allmänheten i Stockholm denna gång och endast Abdulwahab omkom. 

Av den efterföljande utredningen framgår att Abdulwahab vistats en lång tid i Luton i Storbritannien. Under sin vistelse i Storbritannien planerade uppenbarligen Abdulwahab sin attack och fick även hjälp att finansiera den av en viss Nasserdine Menni, samt genom studiebidrag vilka delvis tycks erhållna genom förfalskade dokument.

Det finns indikationer på att Abdulwahab möjligen förvärvat nödvändig kunskap för terrorattacken i ett träningsläger i Mosul, Irak. Detta träningsläger hade av allt att döma vissa kopplingar till al-Qaida. Det bör noteras att Mosul även härbärgerade den bas som den svenska medborgaren Muhammed Moumou – som var en högt uppsatt ledare inom al-Qaida i Irak – använde sig av då han planerade och genomförde ett flertal attacker mot såväl militära som civila mål.

I slutet av december 2010 greps fyra svenska medborgare i centrala Köpenhamn. Denna händelse utgjorde kulmen på en operation genomförd av dansk och svensk säkerhetspolis som upptäckt att de fyra planerade att utföra en väpnad attack mot tidningen Jyllands-Posten. Tre av de gripna hade tidigare rest till Pakistan där de genomgått viss utbildning i ett träningsläger för terrorister. Dessutom hade en av de fyra gripits två gånger tidigare i samband med resor till Somalia och Pakistan. I juni 2012 dömde dansk domstol dem till åtta års fängelse för terroristbrott.

Under domstolsförhandlingarna framkom att de åtalade även haft telefonkontakt med en individ som figurerat i andra terrorutredningar och som i sin tur under en tid använt sig av samma adress som den svenske al-Qaida-ledaren Moumou. Denna adress hade också använts av den pakistansk-amerikanske terroristen David Coleman Headley. Coleman Headley hade sörjt för omfattande rekognosering inför Mumbai-attacken i Indien 2008 i vilken 164 människor dödades.

Efter attacken i Mumbai (Bombay) vistades Coleman Headley i Pakistan där han började undersöka möjligheterna för en attack mot tidningen Jyllands-Posten, denna gång i samarbete med Ilyas Kashmiri (ledaren för den 313:e brigaden tillhörande den pakistanska gruppen Harkat-ul-Jihad al-Islami, HuJI).

De kontroversiella Muhammedkarikatyrerna var bara en av orsakerna till extremisternas upprörda känslor, något som illustreras av ett uttalande gjort av den svensktalande Abu Zeid. Iförd en kheffiyeh medverkade denne person i en rekryteringsvideo producerad av al-Shabaab inspelad under 2010. Ståendes framför stadion i Mogadishu hotade han att halshugga konstnären Lars Vilks på grund av att denne gjort en teckning av Muhammed som en rondellhund.

Intresset för att söka sig till al-Shabaab ökade påtagligt hos unga somalier i diasporan efter den etiopiska invasionen av Somalia 2006. Detta intresse har med tiden utvecklats till att bli ett av den svenska säkerhetspolisens större bekymmer, något som även framgår av nyligen genomförda gripanden efter omfattande terrorutredningar.

De rekryteringsansträngningar som genomförts av al-Shabaab i Sverige har underlättats av det faktum att en av al-Shabaabs ledare – Fuad Shangole – var bosatt i Sverige fram till 2006. Vidare har en person vid namn Ali Yassin Mohamed bidragit till att underlätta rekryteringsansträngningarna i vårt land. Denne Mohamed greps av Säkerhetspolisen under 2008 men frigavs en tid senare. Efter sin frigivning återvände han till Somalia där han tilldelades en ledande position inom den somaliska islamistgruppen Hizbul Islam.

Under den senaste tiden har problematiken med så kallade utländska stridande i huvudsak varit fokuserad på de personer som har tagit sig till Syrien för att delta i upproret mot den syriska regeringen. Upprättandet av Kataeb al-Muhajerin (fritt översatt migrantbrigaden) är ett talande exempel. Detta är en förmodat svensk grupp som verkat vid sidan av Jabhat al-Nusra, ett förband med kopplingar till al-Qaida. Förekomsten av denna typ av stridande – och dess kopplingar till våldsbejakande islamistisk extremism – belyser de mycket komplexa juridiska och moraliska frågor som uppstår då icke-statliga aktörer beväpnar sig och tar aktiv del i en väpnad konflikt.

Detta problem kompliceras ytterligare på grund av risken för att de och andra aktörer begår krigsförbrytelser eller genomför terroristattacker mot civila mål. Inbördeskriget i Syrien utgör den senaste konflikten i en lång rad där al-Qaida på något sätt deltar i syfte att bekämpa dels ”förtryckande, gudlösa regimer” och dels västvärlden; i båda dessa sammanhang deltar utländska stridande. Dessa krig började utkämpas i Afghanistan, Tjetjenien och Bosnien under 1990-talet. Efter sekelskiftet har dessa konflikter spridit sig till bland annat Irak, Jemen, Somalia, Syrien och Mali. Företeelsen med stridande som rekryterats i andra länder är långt ifrån ett nytt fenomen.

De ovan nämnda svenska exemplen är inte på något sätt en isolerad företeelse, de utgör snarare en liten del av ett säkerhetspolitiskt paradigmskifte. Detta paradigmskifte inträffade efter 11 september och är globalt till sin omfattning. Det smälter samman interna och externa säkerhetspolitiska problem, till stor del på grund av al-Qaidas och dess allierades förmåga att förflytta sig mellan olika konflikter som exploateras för deras egna syften samt deras förmåga att underblåsa lokal och global extremism. En betydelsefull aspekt är att återvändande utländska stridande förvärvar “ny kunskap om stridsformer, utbildning, rekrytering, media och tekniska färdigheter i byggande av bomber. Eventuellt kan dessa individer utöva sina färdigheter på annat håll, exempelvis genom att underlätta initiering eller upptrappning av terrorism vid återkomsten till hemland eller på andra arenor, och på så vis fungera som en förstärkande kraft hos upprorsrörelser och terroristgrupper.”

EU:s anti-terrorismkoordinator Gilles de Kerchove har vid ett flertal tillfällen varnat för att “ett inte obetydligt antal radikaliserade EU-medborgare och personer bosatta inom EU reser till konfliktområden och deltar i träningsläger för terrorister för att sedan återvända till Europa.” Detta kan påverka deras vilja att begå ett attentat i hemlandet eller rekrytera till tredje land. I Sverige betecknar Säkerhetspolisen problematiken som att ”det allvarligaste potentiella hotet mot Sverige är de långsiktiga effekterna av att personer från Sverige väljer att resa utomlands för att ansluta sig till våldsbejakande islamistiska extremistgrupper.”

Reseproblematiken beskrivs som tilltagande, och Säpos analyschef uppgav i mars 2012 att ”en handfull individer” befann sig i konfliktområden efter att ha lämnat Sverige samt att ”de flesta som kommer hem utgör inte ett hot. Men av de som utgör ett hot och begår ett allvarligt brott har många av dem varit i konfliktområden. Det gör att vi på Säkerhetspolisen ser väldigt allvarligt på just resande till konfliktområden”.

Västerländska underrättelse- och säkerhetstjänster möter ett flertal komplexa utmaningar av operativ karaktär när de ska identifiera, övervaka, följa och i vissa fall störa ut våldsbejakande extremister. Parallellt är det för rättsväsendet svårt att samla in bevis och eventuellt åtala samt lagföra dessa individer. Dessa utmaningar tilltar i svårighetsgrad i de fall våldsbejakande extremister försöker ta sig till konfliktområden i syfte att ansluta sig till organisationer som klassificerats som terroristgrupper av EU.

Problemet förstärks än mer när dessa personer söker sig tillbaka till EU och sitt hemland för att tjäna som förebild och inspirationskälla för andra, för att rekrytera nya medlemmar eller i värsta fall utföra terrordåd. De operativa utmaningarna blir om möjligt än svårare i takt med att våldsbejakande extremister förvärvar kunskap och då i synnerhet vad gäller så kallat konspiratoriskt beteende, det vill säga förmågan att undvika upptäckt och ostört kunna kommunicera med hjälp kryptering, användande av sociala medier eller genom fysiska och personliga möten i syfte att planera terrorattentat.

Parallellt med de svårigheter rättsväsende och underrättelse- och säkerhetstjänster ställs inför när det gäller deras förmåga att upptäcka, förhindra och lagföra våldsbejakande extremister finns andra svårigheter som måste övervinnas av andra myndigheter och aktörer. Det är av yttersta vikt att våldsbejakande extremism och rekrytering till sådana miljöer bemöts effektivt på ett så tidigt stadium som möjligt, innan den blivit våldsbejakande och allmänheten kommit till skada. Detta kan främst ske genom utövandet av s.k. soft power (mjuk makt till skillnad från hard power, det vill säga statens förmåga att utöva repression), och kan utövas av olika aktörer på lokal och regional nivå som representerar civilsamhället. Stödet kan ges både i det egna landet och till andra länder.

En sådan preventiv ansats innebär även ett accepterande av att den våldsbejakande extremismen inom EU påverkas av inre och yttre faktorer vars konsekvenser beskrivits på följande vis:

Ur ett internt perspektiv kan den våldsbejakande extremismen leda till ökade sociala spänningar, utmana nationella narrativ och negativt påverka samhällsinsatser; vidare kan den utgöra ett hot mot EU-medborgares säkerhet hemma och utomlands. De externa faktorerna är omöjliga att isolera sig från på grund av den globaliserade värld vi alla lever i.

EU har ingen möjlighet att isolera sig eller bortse från händelser i andra delar av världen och den inverkan dessa händelser kan ha avseende radikalisering av individer som är bosatta inom EU eller risken för att EU-medborgare blir potentiella mål för terroristattacker.

Internets roll komprimerar i realtid globala skeenden som omvandlas till lokala angelägenheter. Det skapar också nya ständigt föränderliga konstellationer mellan extremister och en ny arena för att propagera det ideologiska budskapet. Extremister använder sig av social media och internet som en megafon för att radikalisera och även rekrytera. Skapandet av nya nätverk ger dock säkerhetstjänster möjligheten för att göra nätverksanalyser av dessa nya konstellationer och reseproblematiken till konfliktzoner. Den svenska säkerhetspolisen noterade i sin rapport att 80 procent av de 200 våldsbejakande islamistika extremister man identifierat på något sätt i första, andra eller tredje led känner varandra och i vissa fall har närstående förbindelser. Dessa nära kopplingar inom och utanför Sverige har även bekräftats av andra studier.

Det är allmänt accepterat inom FN – bland annat genom dess strategi för kontraterrorism – att enbart säkerhetshöjande åtgärder är otillräckligt för att effektivt kunna bekämpa terrorism. För att nå framgång krävs även förebyggande åtgärder. Synen på detta problem inom EU är i stort sett identiskt. Detta uttrycks bland annat genom införandet av Counter-Terrorism Strategy and the Strategy for Combating Radicalization and Recruitment från 2005 samt enskilda medlemsländers införande av kontraterrorismstrategier.

Inom EU har vissa medlemsländer skapat mångfacetterade verktyg inom ramen för Countering Violent Extremism (CVE). Några av dessa verktyg har utvärderats, något som i sin tur medfört ett antal justeringar av CVE-program och projekt. Detta anses ha resulterat i viktiga förändringar och effektivare åtgärder. Andra nationer har infört mer målinriktade och fokuserade arbetsmetoder riktade mot olika former av extremism.

Vidare har Europeiska kommissionen påskyndat sitt arbete med att utveckla framtida CVE-verksamhet genom Instrument for Stability (IfS) och andra utvecklingsinstrument som tagits fram för att på bästa möjliga sätt ge kapacitetshöjande stöd till länder utanför EU i deras kamp mot våldsbejakande extremism och rekryteringen till våldsbejakande grupper och organisationer. Områden som identifierats som särskilt viktiga och som prioriterats för genomförande av CVE-projekt och program är bland annat Pakistan, Afrikas horn och Sahel.

Detta handlar inte enbart om att förhindra terrorism. Center on Global Counterterrorism Cooperation hävdar till exempel att “våldsbejakande extremism behöver nödvändigtvis inte leda till genomförandet av terrordåd för att vara farlig. Sådan extremism kan destabilisera bräckliga samhällen, elda på etniska och sociala spänningar, uppmuntra till politiskt våld och utgöra en drivkraft för väpnad konflikt, något som utgör ett särskilt hot mot bräckliga och konfliktdrabbade länder.” Det krävs betydligt mer än juridiskt bistånd och utbildning för att stärka rättsstaten, demokratin och respekten för mänskliga rättigheter.

Ett brett anslag är nödvändigt för att skapa synergier genom att koordinera insatser som genomförs både av de aktörer som är fokuserade på säkerhet och de aktörer som arbetar med olika utvecklingsprogram. De aktörerna avses då ha kapacitet att direkt eller indirekt ge stöd till civilsamhället och dess ansträngningar. Verktygen är då dialog, projekt och program för att utveckla och utöka kapaciteten i syfte att konfrontera eller avvärja våldsbejakande extremism. Likaså att försäkra att exempelvis eventuella rättsliga samhällsinsatser inte får negativa effekter.

Utgångspunkterna ovan visar på ett komplext spektrum av frågor som sammankopplar det globala och lokala samhället i arbetet med att förebygga våldsbejakande extremism och i synnerhet de personer som rekryterats utomlands för att delta i eller strida för olika våldsbejakande organisationer och grupperingar.

Relevanta frågor kopplat till detta blir exempelvis:

 Hur stort är terrorhotet från våldsbejakande islamistiska extremister?
 Varför är utländska stridande en prioriterad men samtidigt svår fråga att hantera?
 Vilket kunskapsunderlag finns vad gäller radikalisering och rekrytering av våldsbejakande islamistiska extremister i de undersökta medlemsländerna?
 Vad utgör attraktionskraften hos våldsbejakande islamistisk extremism?
 På vilket sätt har EU-länder agerat avseende juridiska och icke-juridiska förebyggande åtgärder för att adressera problemet med utländska stridande?
 Vilka lärdomar kan man dra av olika länders insatser och dialog med civilsamhället vad gäller CVE?
 Vilka är de specifika utmaningar som uppkommer i dialog med civilsamhället och olika grupper som lever i diasporor?

Ur sammanfattningen (mina fetningar):

Till skillnad mot många andra länder har Sverige inte haft en nationell strategi mot radikalisering. Det finns både fördelar och nackdelar med det. En fördel är att genom exempelvis denna studie kunna belysa hur andra länder utformat strategier och åtgärder och om dessa kan ses som adekvata. Även om många åtgärder i andra länder fortfarande är relativt nya finns möjligheten för Sverige att dra lärdomar och inspireras från andra länders framgångsrika åtgärder.

I den rapport som togs fram av Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) 2010 konstateras att det ”idag saknas verksamhet med specifikt fokus på att bemöta eller hantera våldbejakande islamistisk extremism, arbetet inriktar sig istället på förebyggande arbete och framgångsfaktorerna är nätverk och relationsbyggande.” Detta är en bild som fortfarande tycks vara giltig.

I arbetet med denna rapport genomfördes även intervjuer med företrädare på lokal nivå inom skola, socialtjänst och polis i Stockholm, Göteborg och Malmö. Uppgifterna pekar på att detta inte är en problematik som man arbetar specifikt emot inom vare sig skola, socialtjänst eller polis. Specifika insatser mot islamistisk radikalisering och utländska stridande hamnar i regel istället på Säkerhetspolisens bord. Samtidigt menar Säkerhetspolisen att det finns kostnads- och effektivitetsmässiga skäl som talar för att fokusera på ett generellt förebyggande, då radikaliseringsprocessen uppvisar betydande likheter.

Nedanstående beskrivning av svenska förhållanden aspirerar inte på att ge någon lägesbild eller representativ redogörelse över problematiken med våldsbejakande islamistisk extremism i de tre svenska storstäderna. Istället kan den anses ha karaktären av nedslag där enskilda yrkesutövare som stött på problematiken i sitt arbete återges. Det ska även tilläggas att problembilden blir högst beroende av den lokala lägesbilden. På vissa håll beskrevs dess omfattning som mycket begränsad och på andra håll som mer påtaglig.

En verksamhetschef berättar att hon vid ett 15-tal tillfällen kontaktats av mödrar som varit oroliga över att deras söner ska ansluta sig till al-Shabaab. Hon har då föreslagit att de ska kontakta polisen, men det har de varit motvilliga att göra. En fältarbetare med många års erfarenhet i en förort beskriver hur hon vid flera tillfällen kontaktats av mödrar som varit oroliga över att deras barn radikaliserats och befarat att de ska lämna Sverige för att ansluta sig till en väpnad extremistgrupp verksam i en konfliktzon utomlands, särskilt då de nyligen erhållit pass. Det enda alternativ av relevans som då finns för henne är att till mamman överlämna ett telefonnummer till Säkerhetspolisen, som i sin tur kan erbjuda sig att hålla ett rådgivande samtal med familjen.

Någon annan åtgärd utöver Säkerhetspolisens samtal kan till synes vare sig svenska myndigheter eller civilsamhället erbjuda idag för en familj med en son eller dotter som radikaliserats och befaras resa till en konfliktzon (det tycks i regel alltid handla om söner). I vilken utsträckning familjer kontaktar Säkerhetspolisen känner inte fältarbetaren till, men förtroendet för Säkerhetspolisen hos människor som härstammar från länder med en tradition av brist på demokrati och mänskliga rättigheter beskrivs som i regel mycket lågt.

Problematiken med resande till konfliktzoner beskrivs av en fältarbetare som mycket känslig och svår att diskutera med anhöriga. Det nämns även att i de fall som unga tagit steget och rest är det ofta mycket skamfyllt för deras mödrar och att de i flera fall isolerat sig i bostaden medan sonen varit bortrest. De som återvänt från konfliktzoner får ofta förhöjd status i den egna gruppen, inte i samhället i stort men i mer radikala grupperingar. En person beskrev att i sitt arbetsområde har han sett allt fler unga radikaliseras och att det pågår en offensiv rekryteringsverksamhet till radikala grupperingar. En verksamhetschef framförde att under våren 2012 pågick öppen rekrytering centralt i en förort i form av utdelning av flygblad som uppmanade till jihad, kampanjen påminde om traditionellt partiarbete inför ett riksdagsval.

Några SSP-medarbetare underströk problematiken med radikalisering, extremism och resande till konfliktzoner och påtalade den upplevda bristen att verktyg saknas för att hantera detta. Specifikt efterfrågades både utbildningsinsatser för fältarbetare och även att någon form av kunskaps- eller rådgivningscenter kunde skapa förutsättningar för dialog och rådgivning gällande denna problematik. En SSP-medarbetare menade att det svenska offentliga debattklimatet försvårar för att på ett konstruktivt och problemlösande sätt diskutera dessa frågor. För den som lyfter problematiken ansågs etiketter aldrig vara långt borta, vilket avskräcker många med kunskaper från att delta i en kreativ diskussion. Detta upplevdes som mycket frustrerande.

Det framstår som att misstänksamheten mot polis och säkerhetspolis inte hjälps av den rådande debatten om våldsbejakande islamistisk extremism och kontraterrorism vilken kan verka polariserande, mytbildande och skapa främlingsfientlighet och konspirationsteorier om Säkerhetspolisens arbete – vilket i sin tur påverkar samhällets motståndskraft. När mittfåran i debatten i stor utsträckning saknas skapas ett vakuum som fylls av högljudda ytterlighetsröster.

En annan problematik som lyftes av en chef på en förebyggande enhet i en kommun var att det är bristande samverkan mellan stadsdelar avseende att försvåra för islamistiska grupperingar att få fäste lokalt. Det påtalades att det saknas informationsutbyte mellan stadsdelarna i dessa frågor. Fältarbetare har beskrivit att denna problematik aldrig har diskuterats i SSP-sammanhang även om problematiken existerar. Varför det varit så är oklart.

En intervjuad person är kritisk mot hur SSP fungerar relaterat till detta då arbetet inom SSP behandlas på individnivå och att det anses fungera dåligt avseende den här problematiken. Han tillägger att ”det kan även vara så att vi har fem kriminella söner i en familj, då behandlas de som fem stuprör inom SSP, riktlinjerna behöver ändras”.

En intervjuad polis beskriver hur ett arbete inletts med att utbilda poliser inom extremism: autonom vänster, vit makt och islamistisk extremism. Några poliser har blivit specialutbildade av Säkerhetspolisen inom detta, och de håller sedan utbildningar för poliser lokalt. Utbildningen bygger på COPPRA-manualen samt material från Säpos egna föreläsningar. Ett utbildningstillfälle för lokala poliser pågår i ungefär tre timmar och behandar de tre ovan nämnda typerna av extremism, hur radikaliseringsprocessen kan gå till och att lära sig känna igen indikatorer som tecken på radikalisering. Indikatorer kan vara både på individnivå men också för att upptäcka stundande attentat.

Exempel på indikatorer på individnivå kan till exempel handla om att det vid husrannsakan hittas vapen och propagandamaterial med koppling till våldsbejakande islamistisk extremism. Utbildningen innefattar även filmen ”Conviction” som handlar om en verklig händelse om en ung brittisk muslims radikalisering och väg in i våldsbejakande islamistisk extremism, och hur nära han var att lyckas med ett självmordsattentat i Bristol 2009.

En tanke med utbildningen är att poliser som ser indikatorer på våldsbejakande islamistisk extremism rapporterar detta till polisens kriminalunderrättelsetjänst. Där görs en sållning av inkomna tips och de som bedöms som relevanta vidarebefordras till Säkerhetspolisen. Som utbildningen ser ut nu är den anpassad för poliser som målgrupp. Med mindre justeringar bedöms den även kunna fungera för exempelvis fältarbetare enligt en polis som genomför utbildningen på lokal nivå.

Ett flertal poliser understryker betydelsen av att ha väl upparbetade kontakter med imamer i lokala moskéer. Ett bra samarbete har i flera fall varit betydelsefullt vid upplopp och oro i närområdet. Till exempel så kan imamer genom sitt inflytande dämpa spända stämningar och framföra lugnande budskap på exempelvis fredagsbönen.

Att skapa mer strukturerade former för samverkan mellan polis och trossamfund beskrivs av en närpolischef som något han för tillfället överväger. Det har även framförts att vid upplopp i förorter så har radikala personer försökt att utnyttja upploppen i rekryteringssyfte för att främja religiös extremism. Det kan handla om att de har försökt att provocera polisen och sen försökt övertyga ungdomar om den radikala vägen och målat upp hur förtyckta muslimer är. De har spelat på känslor av upprördhet och erbjudit en radikal lösning.

En polis inom Göteborgspolisens så kallade integrationsgrupp med lång erfarenhet av att arbeta i utanförskapsområden menade att Sverige är tacksamt att vistas i för extremistiska grupperingar, och att samhället har en medioker tillsyn av dessa grupper. Han ansåg även att vare sig politiker eller polisledning har tillbörlig förståelse för att de segregerade områdena i Sverige, vid sidan av problemen av socioekonomisk karaktär, även kan utgöra en grogrund för brottslighet och religiös extremism. 

Radikalisering beskrevs, i likhet med gängbildning, som lättare att stoppa i processens början och att det är betydligt svårare när den etsat sig fast. Han underströk även svårigheten för polisen att nå fram, förtroendet för polisen är i regel mycket lågt i segregerade förorter, vilket medför svårigheter avseende att få personer att vittna eller anmäla brott.

Säkerhetspolisen ansågs vara för hemlighetsfulla av både en närpolischef och en chef på en kommunal förebyggande enhet. Ett mer strukturerat informationsutbyte som kunde skapa en vinn-vinn situation efterfrågades istället.

I uppdraget som föranledde denna rapport så anges bland annat att rapporten ska ”lämna förslag på lämpliga åtgärder för att stärka det förebyggande arbetet mot våldsbejakande extremism i tredje land.” 

Denna rapport har identifierat ett stort antal förebyggande åtgärder, både inom enskilda EU-länder och i länder utanför EU. Det finns ett behov av åtgärder som kompletterar Säkerhetspolisens arbete. Den sista instansen ska inte också behöva vara den första instansen. Tyvärr ser det ofta ut så idag, behovet av kompletterande åtgärder är reellt.

 En nationell aktör bör bli sammanhållande nod mellan stat och kommuner och tillhandahålla utbildning och agera kunskapsförmedlare mellan kommuner och stat gällande förebyggande åtgärder och kunskap om våldsbejakande extremism.

I två tidigare regeringsuppdrag om förebyggande insatser mot våldsbejakande extremism framkom också vikten av att rollfördelningen mellan stat och kommuner vad avser det förebyggande arbetet klarläggs.

 Den nationella aktören bör upprätta ett nationellt nätverk av berörda praktiker som i sin tur kan förmedla expertis till och från EU:s Radicalisation Awareness Network (RAN) om goda exempel på förebyggande åtgärder. RAN är ett tvärsektoriellt nätverk som består av åtta arbetsgrupper med praktiker som besitter bred kunskap i att förebygga våldsbejakande extremism lokalt.

 Sverige bör inom EU ta ledningen i etablerandet av ett EU CVE Center of Excellence – ett kunskapscenter där beprövad metodik och åtgärder samlas. I detta EU CVE Center of Excellence skulle till exempel även Forum för Levande Historia kunna bli en viktig integrerad del av kunskapsspridningen.

Som ett led i utvecklingen av EU:s RAN nätverk, vars mandat upphör 2015, så finns det idag en stor efterfrågan och ett starkt behov av en central EU-nod för praktiker och kunskapsutveckling av evidensbaserade metoder och åtgärder mot alla former av våldsbejakande extremism. Ett sådant center förenar nationella insatser och förstärker fokus mot oroväckande utvecklingstendenser inom EU. Sverige, som redan har en stark kunskapsbas inom högerextremism, bör ha en tydlig ledande roll i utvecklingen av ett sådant EU CVE Center of Excellence.

 Den utbildning om radikalisering och våldsbejakande extremism som nyligen införts inom polisen bedöms med en mindre insats även kunna målgruppsanpassas till personal inom resterande delar av SSP-samverkan.

Fältarbetare har efterfrågat utbildningsinsatser och detta skulle kunna bli en viktig medvetande- och kunskapshöjande åtgärd. Nyckelpersoner som utbildas av Säkerhetspolisen kan sedan ha internutbildningar inom den egna organisationen anpassat efter behov.

 Utbildningsmaterial bör utvecklas för skolungdomar som främjar kritiskt tänkande, särskilt i förhållande till antidemokratiska och våldsbejakande budskap genom internet.

 Konstruktiva samtal. Filmvisningar med efterföljande diskussion riktat mot civilsamhället har visat sig i andra länder vara ett effektivt verktyg för att skapa strukturerad diskussion.

Filmer såsom exempelvis ”Broken Dreams” om somalier som lämnar Minneapolis för att ansluta sig till al-Shabaab och brittiska filmen ”My Brother the Islamist” som producerats av en man vars bror gradvis blir alltmer våldsbejakande och radikal. De ger verklighetsskildringar och skapar utrymme för efterföljande diskussion om risker och lösningar. I andra länder har detta använts som ett redskap för att stimulera diskussion och kritiskt tänkande.

Ytterligare ett exempel på en åtgärd som kan vidtas lokalt är anordnandet av diskussionsmöten om hur enskilda personer från Sverige kan bistå civilbefolkningen i den väpnade konflikt som råder i Syrien. Där kan alternativa möjligheter till att stödja landet diskuteras som inte innefattar att själv resa dit. Då finns även möjlighet att belysa de risker som är förknippade med en sådan resa.

 Skol- och kulturprojekt. Ett exempel på ett intressant kulturprojekt som utvecklats av FN:s utvecklingsorgan UNDP i samråd med somaliska Hargeisha universitetet är en 22-sidig manual för interaktiv ungdomsteater som behandlar aspekter av att ansluta sig till en väpnad grupp. Denna manual är ett exempel på en inspirationskälla och ett användbart pedagogiskt verktyg för att interaktivt utforska olika problem kopplade till konflikter samt våldsbejakande extremism.

 Etablera samarbete med nätverket Against Violent Extremism (AVE) i syfte att kunna bjuda in avhoppare från våldsbejakande extremistgrupper och som idag arbetar förebyggande mot ungdomar. 

Det finns framförallt fyra skäl till att etablera ett sådant samarbete och bjuda in personer med denna bakgrund: 1) utbildning av ungdomar om våldsbejakande extremism, 2) bistå fältarbetare med trovärdig dialog med ungdomar i riskzonen för att förhindra dessa att gå med i extremistiska grupper eller de som redan befinner sig i sådana grupper, 3) utbildning av SSP-medarbetare så att de blir mer effektiva i sitt arbete, och 4) rådgivning till beslutsfattare om vad som fungerar i utformning av åtgärder för att förebygga och bemöta våldsbejakande extremism.

Avhoppare från extremistiska miljöer har ofta en särskild trovärdighet för att prata med ungdomar om dessa frågor. I januari i år etablerades ett svenskt nationellt resurscentrum för alla former av avhopparverksamhet, som också bör breddas till att även innefatta hjälp till personer som önskar lämna våldsbejakande islamistiska miljöer. I väntan på att personer som lämnat våldsbejakande islamistisk extremism träder fram i Sverige så bör individer med denna erfarenhet bjudas in från utlandet i samarbete med AVE.

 Rapporter av internationellt etablerade människorättsorganisationer (exempelvis Human Rights Watch och Amnesty International) om terrorstämplade gruppers kränkningar av de mänskliga rättigheterna kan användas i lämpliga sammanhang för att motverka dessa gruppers narrativ och därigenom även deras attraktionskraft.

 Företroendeskapande samverkan med trossamfund bör byggas långsiktigt utan säkerhetsagenda. Förtroende tar tid att bygga och bör utvecklas långsiktigt och genuint om frågor som berör lokalbefolkningen. Ömsesidigt förtroende samt upparbetade kontakter har verkat lugnande vid tider av social oro. För närvarande bedriver Nämnden för statligt stöd till trossamfund (SST) en fördjupad dialog om demokrati och mänskliga rättigheter med trossamfunden.

Samarbetet bör struktureras så det inte blir beroende av enskilda frivilliga insatser eller eldsjälar. I exempelvis Danmark spelar det muslimska rådet en mycket viktig och konstruktiv roll med myndigheter i olika frågor.

 Det bör upprättas en idékatalog över tänkbara förebyggande åtgärder som inkluderar SSP samt aktörer inom civilsamhället. På så sätt kan lokala aktörer själva utforma hur förebyggande ska se ut och dimensioneras för att passa den lokala kontexten. Ett framgångsrikt exempel på det är den danska idékatalogen som utvecklades och förankrades i nära samarbete mellan olika lokala aktörer.

I Sverige skulle till exempel Stockholm, Malmö och Göteborg kunna gå före och utveckla var sin idékatalog över positiva insatser som stärker kontakt med civilsamhället. Den bör inte bara utformas kring extremism utan ha ett bredare samhällsanslag där förebyggande arbete mot extremism bara är en av flera aspekter.

 Underrättelse- och säkerhetstjänster har en viktig samhällsupplysande uppgift att regelbundet delge allmänheten analyser över frågor kopplade till våldsbejakande extremism. Detta görs i större utsträckning av till exempel myndigheter i både Danmark och Norge.

 SIDA bör överväga att delta inom ramarna för det program som EU:s stabilitetsinstrument utformar i Afrikas horn samt Pakistan/Afghanistan gällande insatser för att förebygga våldsbejakande extremism. Sådana insatser kunde fördjupa dialogen om demokrati och mänskliga rättigheter med lokala samverkanspartners. En integrerad del av detta arbete bör vara riktat mot kvinnor och unga.

 Mer resurser krävs till personal för krigs- och tortyrskadade inom ungdomspsykiatrin.

 Ett nationellt kunskaps- och rådgivningscenter bör upprättas och som har särskild kunskap om att förebygga och hantera våldsbejakande extremism.

Sådan rådgivning skulle ske integrerat över tre nivåer: makro (institutionell rådgivning på kommunal nivå till SSP), meso (rådgivningsprogram och stöd till anhöriga) samt mikro (individuell intervention och stöd för att lämna våldsbejakande radikala miljöer och åsikter).

Många SSP-medarbetare upplever att detta är känsliga och svåra frågor att diskutera. Ett sådant centrum skulle kunna spela en viktig roll för att skapa en konstruktiv och problemlösande dialog på lokal och nationell nivå i dessa frågor.

 Det bör övervägas om Sverige behöver förändra sin terroristlagstiftning för att kriminalisera deltagande i terrorismträning utomlands. Enligt den senaste förändringen av svensk terroristlagstiftning baserat på EU:s rambeslut, gjordes följande ageranden straffbart: a) offentlig uppmaning till terroristbrott, b) rekrytering för terroristsyften och c) utbildning för terroristsyften. Punkt c, utbildning för terroristsyften, kriminaliserar endast att tillhandahålla utbildning.

Idag är det alltså inte straffbart enligt svensk lagstiftning att delta i terrorismträning. Att göra deltagande i terroristträning straffbart skulle, enligt regeringens utredare i frågan, professor Petter Asp, sannolikt träffa vissa fall som inte träffas av den nuvarande skrivningen.

När lagstiftningen avseende utbildning för terroristsyften infördes 2010, i vilken tillhandahållande av utbildning kriminaliserades, så diskuterades aldrig alternativet att även kriminalisera deltagande i terroristträning, enligt Asp. Detta då införandet var grundat i att integrera ett rambeslut inom EU i svensk lagstiftning. Ett flertal EU-länder samt Norge överväger eller har kriminaliserat deltagande i terrorismträning. Detta förespråkas även av EU:s kontraterrorismkoordinator.

 Kompetenshöjande åtgärder inom det judiciella systemet (utbildning inom domstolsväsendet). 

I samband med olika terrorrelaterade åtal i Sverige har det i nästan samtliga fall blivit friande domar och kritik har riktats mot att polis och åklagare inte haft tillräcklig grund för sina åtal. Andra har menat att lagarna är för snävt skrivna och inte medger den flexibilitet som finns i andra länder för denna typ av brottslighet. En tredje uppfattning är att lagarna väl kan medge att denna typ av brottslighet kan bestraffas men att det är en brist på kompetens i domstolssystemet kring denna specifika problematik. Det är därför viktigt att det inom hela rättsväsendet finns kompetens på området.

I dag finns exempelvis specialiserade åklagare för säkerhetsmål, inklusive terroristmålen, men det finns inget motsvarande inom domstolsväsendet för säkerhetsmål. En framkomlig väg kunde vara att i större utsträckning beakta extern expertkunskap vid terroristmål. Avseende exempelvis hanteringen av folkrättsbrott styrs dessa (vilket hittills skett i samtliga fall) av Åklagarmyndigheten via den möjlighet regeringen har att specialdestinera denna typ av mål till Stockholms tingsrätt oavsett vad som skulle ha gällt enligt vanliga forumregler.

Tingsrätten handlägger dessa mål på en avdelning (avd.4) som byggt upp en särskild kompetens för ämnesområdet. Om ett terroristbrott begåtts utomlands torde det vara möjligt att på motsvarande sätt destinera målet till Stockholms tingsrätt som är den domstol, som bland annat genom tvångsmedelshanteringen, har mest erfarenhet av säkerhetsmål. Dessa är tveklöst komplicerade och kräver ingående kunskaper om till exempel hotbilder, modus operandi och trender som är kännetecknande för brottstypen.

Detta talar starkt för att en specialkompetens behöver byggas upp. Därför bör lagstiftning övervägas som ger Stockholms tingsrätt (den domstol som har de bästa förutsättningarna att bygga upp en sådan kompetens) generell behörighet i denna typ av mål.

 Det finns ett behov av faktabaserad, tvärvetenskaplig forskning kopplad till reseproblematiken. Mer kunskap behövs till exempel avseende vilka faktorer som påverkar och driver avresande samt forskning om samhällets kapacitet till återintegrering av dessa personer.

 Mer beteende- och samhällsvetenskaplig forskning behövs kring civilsamhällets roll i förebyggandet av våldsbejakande extremism och kopplingen mellan diaspora och civilsamhälle i länder utanför EU. Framförallt bör man utveckla idéer kring hur kvinnor samt ungdomar kan stärkas i det förebyggande arbetet.

Rapporten är tre hundra sidor lång. Helgen är räddad.