Band of brothers
Vissa berättelser öppnar ens ögon.
För något år sedan såg jag ett reportage som sändes i Agenda. Det var Ekots intelligenta, begåvade och vackra utrikesreporter Caroline Salzinger som smugglat med sig en dv-kamera in i Nordkorea, dit hon åkt på turistvisum. Egentligen hade det räckt med en enda bild ur det reportaget.
Salzinger står på taket på hotellet i gryningen och filmar hur staden vaknar. Något som låter som flyglarm skriker i luften. Det är inte flyglarm. Det är sirener som sitter på taket på en bil som kommer åkande genom bostadsområdet. Det är väckning, och dags för ännu en arbetsdag i det socialistiska paradiset.
Den bilden hade räckt. Jag föll i gråt framför min tv.
De senaste dagarna har jag sett hela tv-serien Band of brothers. Tio avsnitt. Tio timmar. Jag kan inte erinra mig att jag någonsin gråtit lika mycket på så kort tid. Band of brothers är kanske den bästa tv-serien som någonsin gjorts. Scener ur ett äktenskap. Homicide. Vita huset. Riket. Band of brothers. Topp fem, ingen inbördes rang.
De bästa krigsskildringarna brukade vara gjorda ur ett nihilistiskt perspektiv. Krigets nedbrytande effekt, typ. Allmänt moraliskt kaos. Järnkorset. Dr Strangelove. Till och med Ingmar Bergman har gjort en krigsfilm, Skammen, ur det perspektivet.
Band of brothers bryter mot det. Band of brothers visar som det hette förr i tiden "Why we fight". I det nionde avsnittet, när Easy company utanför en sömnig småstad i södra Tyskland hittar ett koncentrationsläger, faller alla betänkligheter man kan ha inför krig.
Vissa berättelser öppnar ens ögon.
Denna vecka tillkännagav Fidel Castro att han inför ytterligare begränsningar för internet-användandet på Kuba.
Denna vecka hittade danska soldater gasfyllda granater i Irak. Troligen har de blivit över sedan kriget mot Iran.
Denna vecka visade Nordkorea för första gången sitt plutonium för amerikanska experter.
Denna vecka förlorade tolv soldater, elva amerikanska och en brittisk, livet i Irak. För vår skull.
Summary in english:
Some stories open your eyes.
A few years ago, I saw a piece about North Korea. The brilliant (and beautiful) reporter Caroline Salzinger had smuggled a dv-camera into the country, pretending she was a tourist. One picture in that story said it all.
Salzinger stands on the roof of her hotel in the early morning. Something that sounds like air-sirens rips through the tranquil morning. But it is no air-siren. The sound comes from speakers on top of a car slowly driving through the neigbourhood. It´s wake-up time, time for another workday in the socialist paradise.
That picture alone did it. I started to cry in front of my tv.
I have spent the last days viewing the full tv-series Band of brothers. Ten episodes. Ten hours. I can´t recall that I have wept that much in such short time. Band of brothers might be the best series ever. Scenes from a marriage. Homicide. West wing. The kingdom. Band of brothers. That´s tv top five.
The best war movies used to be made out of a nihilistic perspective. What war makes of men, like. The cross of iron. Dr Strangelove. You know.
Band of brothers changes all that. In episode nine, where Easy company encounters a concentration camp, all doubts about war is ended. The title of the episode is appropriate: "Why we fight".
Some stories open your eyes.
This week Fidel Castro announced further restrictions on the internet-usage on Cuba.
This week Danish soldiers found gas-grenades in Iraq. Probably, they were leftovers from the war with Iran.
This week did North Korea for the first time show their plutonium to american experts.
This week twelve soldiers, eleven american and one british, gave their lives in Iraq. For our sake.
