Date me for dog´s sake!

Det finns bara ett sätt att göra en strålande vacker söndageftermiddag bättre. När långpromenaden är avklarad, kaffet uppdrucket, och loppmarknaden på Hötorget avbetad, så tror man kanske att det inte går att må bättre. Men det gör det alltså.

Och eftersom jag har tre terminer filmvetenskap vid Stockholms Universitet i ryggen, eller kanske snarare i sätet, så ligger det en del tyngd i mitt påstående. En riktigt vacker dag känns det otroligt lyxigt att smita in på eftermiddagsföreställningen på biografen.

Den sanne livsnjutaren ställer sig helt enkelt upp, ser solen i ögonen, och säger trotsigt:

- Visst är det vackert med solsken! Visst njuter jag av den klara luften! Men, kära sol, tro inte att du är nåt bara för det! Det finns faktiskt något som är ännu bättre.

Det krävs förstås att det är en bra film. Och eftersom jag, som sagt, har tre terminer filmvetenskap plus en sommarkurs enbart om Ingmar Bergman i mitt curriculum vitae, så är jag rätt man att berätta för er om vad som är en bra film.

Det råder viss förvirring om vad bra film är. En vanligt förekommande vanföreställning är att bra film tillverkas regelbundet inom en viss europeisk region. Således brukar man exempelvis tycka att fransk film är bra. Eller engelsk. Den som verkligen vill skryta brukar dra till med italiensk.

Sanningen är emellertid den, att det sedan 30 år tillbaks inte görs någon bra film utanför USA (med något enda enstaka ytterst sällsynt undantag) därför att Europa saknar den ekonomiska kraften och den filmtekniska infrastrukturen som krävs. Det berättas goda historier, visst. Engelskt skådespeleri är fantastiskt, visst. Men berättelser kan man sprida i böcker, och skådisar kan man se på teater.

Filmkonst är något annat än skådespelares gestaltande av en rolig historia fångat på celluloid. Bra film handlar om att med för filmmediet unika metoder göra för trolig vad som egentligen är en lögn.

Filmkonst går ut på att få tittaren att svälja illusionen, helt enkelt.

Och de få filmkonstnärerna vi har här på jorden experimenterar med just detta. Hur mycket kan man ljuga utan att tittaren lämnar salongen?

Förr i tiden var Europas filmcentra minst lika bra som Hollywood. I själva verket fungerade Hollywoods producentmakt ofta avtrubbande på de europeiska, lite ömmare, filmskaparsjälar som fick chansen over there. I Europa kunde man göra minst lika formstark film. Förr i tiden fanns det nämligen tekniska begränsningar, lika för alla, för hur mycket man kunde ljuga på film.

På sjuttiotalet blev det plötsligt mycket dyrare att ljuga på film. De nya datorgenererade lögnerna kan nämligen bli hur bra som helst om man bara stoppar in tillräckligt med pengar. Så sent som 1968 kunde en europeisk studio göra en science fiction-rulle med lika trovärdig bildgestaltning som något i Hollywood. 2001: ett rymdäventyr spelades in med en kartong gaffa-tejp, lite målarfärg, och ett knippe genier.

Men ett modernt mästerverk i genren, som Minority report som kom häromåret, skulle aldrig kunnat tillverkas i Europa. Vi har inte råd. USA spottar ur sig Matrix, Fight Club, men vi kan inte bemöta. Vi har inte råd.

De få verksamma filmskapare vi har i Europa som kan betraktas som genier har fått byta taktik för att bli kvar i yrket. Filmkonstnärerna sysslar fortfarande med samma frågeställning, förstås. Hur mycket kan jag ljuga, hur vilda lögner kan jag dra, utan att tittaren väljer att tvivla?

Lars von Trier är ett sånt geni. Han jobbar med samma stora fråga som de bästa amerikanerna, men har fått välja exakt motsatt arbetsmetod. Hur mycket av rekvisitan och effekterna kan jag ta bort utan att tittarna avslöjar lögnen? Materiell nöd omvandlas av ett geni till Dogville. Roy Andersson gör med Sånger från andra våningen samma sak.

Analfabeterna ser Dogville som anti-amerikanskt flaggviftande, eller en film om uppoffrande kvinnor, eller en kritik av kapitalismen och kristendomen (Godville, någon?) – men det är människor som tror att film i grund och botten är samma sak som Har ni hört den förut. Det som är konstnärligt viktigt (även om ovanstående är sant så har det inte med filmkonst att göra) med Dogville är att vi väljer att köpa den, till det innersta avskalade, och barskrapade illusionen.

Andra genier gör reklamfilm istället. Det går nämligen att skrapa ihop pengar till 30 sekunder högkvalitativ och bildstormande europeisk film, men inte till en och en halv timme. Så den som vill se häftig europeisk filmkonst kan ju gå efter reklamen.

Bra film görs dock inte enbart av genier. Bra film kan nämligen vara eskapism också. Och det ska jag berätta om strax. Först ska jag förklara vad som inte är bra film.

I synnerhet såna som tror att de är genier drömmer om att göra bra film. De tillverkar dock filmer som älskas av människor som tror att de är intellektuella.

Jean-Jacques Beineix är långt ifrån ensam, men representativ för den typen av filmskapare. Varje europeiskt land med självaktning skattesubventionerar ett par tre stycken. I Spanien har de Pedro Almodóvar. Vi har begåvats med Lukas Moodyson. Säkert trevliga killar allihop, men inga genier. Deras filmer är inte oundgängliga, men bra att ha sett om du vill ragga kulturbrudar på studentfesten.

De finns i staterna också såklart. Hyr inte About Schmidt, till exempel. Mest av alla avskyr jag filmstudio-onanisten Paul Thomas Anderson, som i en extremt pretentiös gäspning, Punch-drunk love, höll på att ta livet av ett av den amerikanska filmens viktigaste namn: Adam Sandler.

Nåväl.

Med undantag för de få mästerverk som skapats av de sällsynta genierna handlar all bra film om eskapism. Att få fly undan vardagstråket en stund, skratta, och gråta, och må bra. Och eskapismen är alltid mer eller mindre effektivt exekverad, och även det är en penningfråga, varför Europa suger balle även här.

Eskapistiska filmer behöver inte betungas av några konstnärliga ambitioner, det enda tittaren kräver är att det funkar. Eskapistisk film arbetar inte primärt med att berätta något viktigt, även om det förstås kan förekomma. Den här sortens film ska funka. Känner tittaren något för karaktärerna?

Därför kan god eskapism vara såväl Pirates of the Caribbean som Spindelmannen, såväl Sagan om Ringen som vad som helst av Clint Eastwood, för att bara nämna något av det senaste. Filmer som inte funkar, som Gone in 60 seconds, är dåliga. Enkelt va?

Lyckad komedi är det bästa. För den här sortens bra film är Adam Sandler, och människor av hans kaliber, livsviktiga.

Mitt Adam Sandler-missbruk har eskalerat kraftigt på senare tid. Till en början misstänkte jag ingenting. Kunde se ett gammalt avsnitt av Saturday Night Live precis som alla andra, nån helg då och då. Så kom det en långfilm på tv - The Waterboy tror jag att det var. Och det var ju kul. Sen såg jag trailern för Big Daddy, och tänkte, i smyg, att den… Och efter ett tag så blev jag tvungen att gå ner till Jour-video mitt i natten och hyra ett Sandler-maraton med tre filmer på raken. Och nu för tiden blir det ju dvd, också. Annars kan man ju inte se den tecknade (!) Adam Sandler´s 8 crazy nights.

De senaste filmerna har jag sett på bio när chans funnits.

Denna soliga söndag var det således perfekta förutsättningar för att slinka in på matinéföreställningen av Sandlers senaste: 50 first dates.

Jag rekommenderar den varmt. Jag brukar inte rekommendera Sandler-filmer till människor som inte är införstådda, så ta mig på mitt ord. Det är en bra film.

50 first dates är, bredvid Big Daddy, Sandlers bästa film hittills. Sandler slipper här bära något lyte (haltande gång, förställd röst, etcetera), utan får istället excellera i paradgrenen: the likeable guy. Sandler spelar den trofaste vännen du älskar trots allt, och han gör det bäst i världen. Han blir kär i Drew Barrymores ömt tecknade karaktär, som saknar korttidsminne (som om Oliver Sacks skulle skrivit synopsis), varför Sandler tvingas erövra hennes kärlek varje dag.

Dan Aykroyd gör ännu en lyckad biroll. The Beach Boys har en bärande del i handlingen. Dessutom visar det sig i filmen att det ryms en liten Syd Barrett i Adam Sandler. Lyssna noga när ni ser filmen.

Jag grät två gånger. Skrattade högt flera. Det, mina vänner, är resultatet av effektivt genomförd eskapism. Filmen funkade. Jag berördes av karaktärernas förehavanden. Bra film.

Filmen fick mig att känna mig oändligt ensam. Fortfarande en timme efteråt hade jag klump i halsen på grund av den alldeles hjärtskärande ensamheten jag genomvandrat sedan jag och Rebecca gjorde slut. Rebecca gillade förresten Chase-klassikern Tom i bollen 2, fast det erkänner hon inte under pistolhot. Brudar som erkänner det växer inte på träd.

Betrakta detta som en kontaktannons. Strålande söndagar utlovas till dig som kan tygla mig på lördagkvällen. Din filmsmak kommer jag att mästra varje tillfälle som ges. Du måste vara toksnygg och helt bindgalen.

Summary in English:
I pledge allegiance to Adam Sandler and all for which he stands.