Vasastan, Stockholm, forever

Ibland vill man bara lägga all världens elände åt sidan, äta en god middag och supa sig full, utan att göra ett sånt stort ståhej av det hela.

Lite spontant i den egna stadsdelen, liksom. Lyckligtvis är världen så vist organiserad att det på krypavstånd från denna vasastadsdator finns lysande förutsättningar att äta och dricka.

Igår var jag sugen på thailändsk mat. I stadsdelen finns åtminstone tre bra thailändare. Narknoi, på Odengatan nedanför fantastiska fiket Ritorno (dit jag försöker gå varje ledig dag för kaffe och tidningar), är ju unisont hyllad som en av landets bästa thailändare. Och där äter man mycket gott. Visst. Men eftersom den är så välrenommerad kan du inte spontant gå ner en fredagkväll och förvanta dig lediga bord.

Sala Thai, nere på Sankt Eriksplan, spelar i en annan division. Där Narknoi är en modern restaurang utan onödigt krimskrams - fokus på maten - är Sala Thai, som var första thailändaren i stan, nåt helt annat. Mer i den klassiskt storvulna traditionen som finns bland asiatiska krogar med namn som Mongolian Steakhouse - mycket inredning och en publik som gillar buffé. Men Sala Thai är faktiskt bättre än så. Inredningen är väldigt skön. Det känns som att kliva in i en temarestaurang i Las Vegas. Och maten är faktiskt god, om än lite dyr.

Men min favorit bland Vasastans thailändare är Bangkok kitchen på Västmannagatan 69. Den har haft öppet i knappt två år, och bemannas av ett gäng unga vakna thailändare som inte har ambitionen att försöka omvända din fredagkväll till en charterresa till Phuket (vilket ju är fallet på hysteriska ställen belägna på hemska Södermalm). Ambitionen är att servera högkvalitativ mat på kvarterskrognivå. Perfekt för den romantiska dejten, eller, i mitt fall, perfekt för den ensamme mannen som vill sitta ner med tidningen som sällskap. Bangkok kitchen har runt 25 stolar, plus en bardisk som man kan sitta och äta vid. Vilket jag alltså gjorde. Bangkok kitchen är, för att summera, en modern och avslappnad kvarterskrog med bra service och lysande mat. Deras Stekta skaldjur med thailändsk basilika skulle jag kunna äta varje dag.

Oftast när jag går ut för en bit mat ensam blir det ner till indiern. Stadsdelen har ett par indiska restauranger, och de flesta av dem är minst sagt svajiga. Nere på Rörstrandsgatan ligger India Lord, som inte ens duger för hämtmat, och att äta inne i deras skabbiga källarlokal är heller inte att rekommendera.

Mother of India, som ligger där Dalagatan krökts till Wallingatan inför mötet med LO-borgen, har en trevlig liten lokal. Här låg tidigare Pigalle, en av stadens alltför få couscous-krogar (Mino´s café vid Tegnerlunden har inte resurser att föda hela vasastans couscousbehov - STARTA EN NY MAROCKAN NU!). Nu är det alltså budget-indier. Och, tyvärr, en lite opålitlig sådan. Köket åker lite för mycket bergochdalbana för att man ska vilja bli mer än en sporadisk besökare. Men det är ju billig öl, så en kväll med grabbarna kan med fördel urarta redan här.

Nej, stadsdelens habilaste indier ligger på Torsgatan vid Bonnierskrapan. Razmahal heter den, och har en fantastisk lokal som ser ut att ha varit öl-kafe i sitt tidigare liv. Det är en rymlig sekelskifteslokal, lugnt 50 stolar, med högt i tak och mycket luft, vilket är en stor fördel när du inte vill ha för mycket sizzlar i dina kläder. Razmahal kallas av mig och mina vänner för "långsamma indiern". Den som har bråttom ska inte gå hit. Farbröderna som driver Razmahal springer inte i onödan. Men de serverar habilt tillagade indiska standardrätter till humana priser. Jag väljer oftast den mustiga och kryddstarka Lamm Korai med ett vitlöksnan till.

För en lyxupplevelse kan man ju besöka Lilla Pakistan vid Sankt Eriksbron, men jag vet inte om jag tyckte att det var värt det.

En intressant upplevelse är det att gå till etiopiern Abyssinia på Vanadisvägen. Även om det, rent objektivt, inte är någon fantastisk matupplevelse, kan det ju vara kul att ha prövat. Personligen tycker jag att det etiopiska köket, om nu Abyssinia är representativt, kan undvaras. Det smakar som när du försöker laga indiskt hemma med hjälp av en burk instant indian (Sherwoods eller vad de heter) och din morsa ringer och pratar i en evighet så att maten steker alldeles för länge och blir brun istället för mustig. Precis så.

I stadsdelen finns också greker. Italienare. Och naturligtvis libaneser, men sånt äter man ju bäst i Solna. Annars finns det ju också drivor med krogar som inte är så etniskt fokuserade. Wasahof är ju ett himmelrike för den skaldjursintresserade, men inte bara det. Wasahof är en klassiker, och ett ställe jag ser fram emot att bli stamgäst på när jag blir gubbe på riktigt. Gert Fylking berättade för mig att han hade egen nyckel till Wasahof förr i tiden. Att hans post var ställd till baren. Han rekommenderade mig att bli stamgäst å det snaraste. Sen kan man ju krypa vidare till den andra klassikern Tennstopet och sätta sig med en öl, en gammeldansk och Financial Times (35-åringens favoritblaska), som hänger i tidningsstället i baren. Men det får dröja några år, oavsett Gerts rekommendation.

När jag går ut för en öl blir det oftast till mitt stamhak på Gästrikegatan 3. Men beroende på veckodag, tidpunkt och humör kan jag ju hamna annorstädes. Exempelvis älskar jag att sitta i Tranans bar när det inte är för mycket folk, vilket det alltid är på fredagar och lördagar, tråkigt nog. Men mitt i veckan kan man med fördel slå sig ner i baren med en mellanöl, en skål av deras suveräna inlagda oliver, och njuta av Vasastans bästa musikval. Jag har aldrig hört en dålig låt på Tranan.

Musslan, på Dalagatan bredvid Wasahof, är lite för ungt för mig. Men i teorin är det ett hyfsat ställe.

Peppar, i hörnet Odengatan-Torsgatan skulle man också kunna hänga på. Men det blir nästan aldrig så. Kanske beror det på de pajigt stora ölglasen. Men jag blev förbluffad över att det var en så proggig publik senast jag var där (med min kära vän Charlotte) - så nära Södermalm, om vi för ett ögonblick använder det som ett positivt begrepp, du kan komma i dessa kvarter.

Ett ställe i samma begreppsvärld som Peppar, men som jag hamnar på oftare, är Rabarber. Rabarber är ohyggligt avslappnat och familjärt, med en ganska hög fyllenivå sent på kvällen. Och ibland känns ju det helt rätt. Stället har flipperspel (tidigare suveräna World Cup men nu trötta Who dunnit!) och tv (som mest visar sjukt obskyra motorsporter eftersom bartendern älskar allt med stora hjul som kör uppför gyttjeberg). Publiken kommer från kvarteret till nästan 90 procent. Övriga inslag är mc-älskare och, faktiskt, AIK-anhängare. Rabarber har live-jazz varje onsdag (på hög nivå - exempelvis spelar Loffe då och då) och poesiuppläsningar. Rabarber ger känslan av ett kulturinriktat hak i New York. Kanske för att jag aldrig har varit i New York. Men Rabarber är väldigt amerikanskt, i vilket fall. Sannolikt skulle de också tiodubbla sin omsättning om de bytte ut sin lite tråkiga meny och istället körde helt på USA-känslan med stora stekar och freedom fries. Då skulle i alla fall jag också börja äta där, istället för att bara ta en öl.

I nio fall av tio hamnar jag på Gästrikegatan 3. Det har blivit så i några års tid. När jag började gå dit hette stället Gotchå. Namnet var polske ägaren Gerhards smeknamn som barn. Stället hade en suverän inredning med vibbar av centraleuropeisk hotellbar och stadsdelens allra mest sympatiska personal. På Gotchå jobbade Danne, som nu driver baren på Debaser, Gustaf, som nu står i riktiga baren på Kvarnen, Sjökan, som alla minns från Guldapan (och som garage-älskare kommer ihåg från Wylde Mammoths), Matte, världens bästa Matte som får dig att känna dig som stammis efter andra ölen, Maja som är skådis och revolutionär, och drivor med andra underbara typer. Sjökan, eller Patrik som han heter, köpte sedan in sig i krogen, som då bytte namn till Villa Nellcôte, efter Keith Richards franska gård där Rolling stones hängde för att spela in Sticky Fingers. Lokalen fick en ansiktslyftning, blev ljus och luftig, och bardisken fick nu en konstruktion som gjorde att man kunde sitta i den utan att krossa knäskålarna. Sjökan och Gerhard tröttnade på att jobba jämt och sålde i höstas stället till Kristofer och Lukas, tidigare berömda unga krögare på Kungsholmen.

Dining Club, som det heter nu, är just det. Fokus ligger på den kulinariska upplevelsen. Sanslöst påkostade maträtter. De lägger flera arbetsdagar på varje tallrik, typ. Och det är ju helt bortkastat på sådana som mig. Men för finsmakaren är den lilla matsalen (25 platser) verkligen att rekommendera. Strålande viner på glas har de också. Publiken har blivit lite burgnare efter ägarbytet (det blir lätt så om köket har riktigt höga ambitioner) och eftersom krögarna är unga och hippa så dyker det in förbluffande mycket kändisar på det lilla stället.

I och för sig har ju typer som Herbie, som har studion i närheten, och Lill-babs och hennes kändisfamilj, som bor i huset, setts där ganska ofta i alla år, men sådana som Mauro Scocco, DJ Sleepy och programledare andra än kvarterats egen Ola Lindholm dyker upp allt mer frekvent. Lukas lillebror, som driver källarbaren, är ihop med fd fröken sverige, och det gör ju sitt... Lukas har för övrigt haft ihop det med Kevin Rowlands dotter en gång i tiden, och när det kommer ut så överhopas väl stället av indietalibaner (än så länge är det bara Martin och Fredrik som vet, tror jag). Tyvärr är krögarna inte lika bra på musik som på de är på mat och vin. I den övre baren spelas oftast Johnny Cashs american recordings, och det är ju inget fel med det, förstås, men man kan ju variera sig lite.

Nåväl. Gästrikegatan 3, alltså. Rekommenderas alltid. Förbluffande ofta springer jag på människor jag känner där. Igår så var Lena Hansson, känd biståndshandläggare på Röda Korset med mycket mellanösternfrågor på bordet, och lillasyrran Ylva där. Vilket ju var fantastiskt roligt. Det är såna där smarta, roliga och snygga tjejer som man skulle göra vad som helst för. Vi känner varann från Uppsala, där vi jobbade ihop på Uplands Nation.

Ibland måste man ju, efter ett par bira, gå in i depå. Mina kvarter rymmer därför också tre av de bästa ställena Stockholm har i kategorin snabbmat.

Orontes kebab på Odenplan är en avkomma till Folkets kebab på Folkungagatan. Exakt samma omfattande meny, och samma höga omsorg om såväl kund som mat. Mitt favoritställe, helt enkelt, och outgrundligt lågt rankat av de här idioterna.

Birkastans pizzeria (Birka pizza i kortnamn) på Vikingagatan spelar i en division där det inte finns så många lag. Piccolo Angelo på Verkstadsgatan på Hornstull går väl att jämföra, kanske. Förstklassiga råvaror. Sanslös storlek. Humana priser. Birka är alltså inte en lyxpizzeria, såsom Ciao-Ciao-kedjan, utan snarast en gott föredöme för alla normalpizzerior ute i landet. Gör genast studiebesök!

Günthers korv, längst ut på Karlbergsvägen, är stans, kanske landets, bästa korvkiosk. Min brorsa passar alltid på att gå till Günther när han är på den här sidan stan. Enda konkurrenten ligger på Östermalm, på Nybrogatan. Günther har alla jordens korvar. Faktiskt. Utom de pissiga scan- och sibyllaprodukterna som underklassen kallar korv.

Nåväl.

Ibland vill man vara ute sent, trots att det är dumt och dåligt. Och då måste man korsa Sveavägen, vilket ju kan kännas som ett svårt steg. Men man har inget val. Olssons skor (och bihanget Storstad) är det enda acceptabla tretillståndet i området. Om man passar på att besöka braiga Mården så känns avståndet kortare.

På Olssons skor träffar du alltid nån du känner. Om inte annat så träffar du Ljungen. Igår mötte jag landets kanske vassaste ledarskribent, Peter Wolodarski, där. Tyvärr var jag vid det laget lite på lyset, så jag hoppas att jag inte saboterade hans flört med den skitsnygga tjejen som jobbar i Leijonborgs stab. Vi diskuterade folkpartism, och jag gjorde nog ett halvlyckat intryck på den tjejen. Hon borde få se mig nyktrare, tänker jag idag.

Nåväl.

Så kan det gå om man hänger en kväll i Stockholms bästa stadsdel.

Summary in English:
For an authentic night out in Stockholm, you should avoid the central parts of town, and opt for Vasastan. The excellent Dining Club is a good place to start. See you!