Scared, but not sorry

Jag ska inte hyckla och påstå att jag är ledsen över att Hamas ledare rullat sin sista hjullängd. Hamas är en plåga världen kan vara utan. Yassin har själv grävt sin grav.

Däremot är jag lite rädd. Rädd att Israel, eller Sharon, fattat ännu ett beslut som inte på något sätt kan medföra det goda vi eftersöker - samexistens och tvåstatslösning - utan tvärtom.

Det känns som att civilisationen hänger i en skör tråd, och som att nån spänner tråden varje dag. Är det inte marockaner, så är det spanjorer. Är det inte afghaner så är det talibaner. Är det inte palestinska självmordsbombare så är det israeliska hökar.

Det finns en populär myt om att självmordsbombare enkelt kan rekryteras ur ett förödmjukat folk - stämmer den så lär det gå lättare än nånsin nu. Och terroristernas måltavla är ju inte bara Israel. Judar utanför Israel, judars vänner, ja snart sagt alla är tänkbara mål i den skruvade terroristiska logiken.

Lite andra upplyftande nyheter publicerar The Sun, vars trovärdighet i och för sig är nära noll. The Sun har frågat jänkarna om vad de frisläppta från Guantanamo hade gjort för att bli fängslade. Inte så trevliga saker. Vilket kan vara något att tänka på nästa gång du åker dubbeldäckare eller går på loppisen på Brick Lane.

Vi får inte glömma att fråga dem när vår egen fånge kommer hem (om René Nyberg köper ensamrätten till honom, så frågar vi på amerikanska ambassaden, helt enkelt).

Summary in English:
First, I´m not too sorry about Yassin´s death. He deserved it big time.

Secondly, I don´t think Sharon made the right decision this morning. I can see why he did it, but I think it will result in a very dangerous situation. Not only for Israelis and Palestinians. Anyone can be a target when it comes to Hamas and their likes.