Ulla-Carin Lindquist

Jag har inte skrivit på några dagar. Till stor del beror det på den märkliga situationen som rått på min arbetsplats.

Min arbetsdag imorse började klockan nio med en minnesstund över en förlorad kollega: Ulla-Carin Lindquist. Hörnan i kontorslandskapet, där det hålls morgonmöte varje morgon klockan nio, var överfylld av medarbetare. Jag ställde mig långt bak - jag kände henne inte.

Eva Hamilton talade först. Och eftersom hon inte bara var vän med Ulla-Carin, utan också är chef för hela nyhets- och samhällsredaktionen, så var det hon som talade om de stora linjerna och använde de tunga orden. Det som alla behövde höra och som man vanligen har präster till.

Efter Eva så steg Claes Elfsberg fram. Claes berättade om Ulla-Carin med en lätthet som bara decenniers vänskap kan ursäkta. Om hur de träffades första gången på en dansrestaurang i en småstad. Om hur hon, trots att hon talade om sina tillkortakommanden hela tiden under dansens gång, med fasthet förde den där dansen. Om hur det fortsatte på det sättet - att Claes aldrig begrep att det hela tiden var hon som förde. Om hur Claes på slutet läste högt för henne ur Coetzee och Kertész. Om hur de samtalade om vad han läst för henne. Och om hur Ulla-Carin fortsatte att föra, i någon mening, trots att hennes kropp sedan länge slutat fungera, och trots att hon inte längre hade något språk.

Det kändes bra. Alla som varit på en begravning vet hur skönt det är att gråta och skratta samtidigt. Ni vet hur mycket man behöver höra den där anekdoten. Jag stod långt bak i folksamlingen. Anna, som stod bredvid mig, bad om ursäkt för att hon började gråta. Hon bad om ursäkt för att hon var så känslosam.

- Det är något bra, sa jag.

När minnesstunden gick mot sitt slut började det pipa i alla mottagare, personsökare och mobiltelefoner som medarbetarna alltid bär med sig. Trettio döda i Madrid, läste jag över axeln på en kollega. Vi visste inte då att dödstalet skulle mer än femdubblas senare. Det var dags att gå på redaktionens morgonmöte, helt enkelt.

Nyhetsjournalister har ett sätt att bearbeta sorg som är lite annorlunda. När det inträffar katastrofer som får arbetsplatserna i landet att stanna upp, som när en minister mördas, eller när flygplan kör in i skyskrapor - då fungerar nyhetsjournalister annorlunda än andra. Den som är på semester, den som är mammaledig, den som har sin lediga eftermiddag - alla dyker upp vid desken och frågar om de kan göra något. Göra den där bakgrunden, direktsända från lasarettet, ringa ambassadören. Kan jag göra något?

Ingen av Ulla-Carins närmsta vänner tog ledigt.

Min chef, Aina Bergvall, var en av Ulla-Carins närmaste. Det var hon som var pådrivande för att få ut den bok, Ro utan åror, som Ulla-Carin skrev på dödsbädden.

Igår var Aina redaktör för en heltimmes direktsänd nyhetsfördjupning. Eftersom dokumentären om Ulla-Carin skulle visas samma kväll planerade hon ett tio minuters segment om ALS. Jag satt två skrivbord ifrån henne när Claes stegade in till hennes plats, gav Aina en lång kram, och sade något, helt tyst. Jag förstod att det var dödsbudet, men kunde som vanligt inte säga något vettigt. Vad säger man? Jag höll käften, tittade på datorskärmen. Först efter en timme så kunde jag säga till Aina att vi andra var beredda att hoppa in istället för henne om hon kände att hon inte klarade jobbet. Vilket hade varit helt förståeligt.

Men så funkar inte gamla nyhetsjournalister.

Aina gjorde en timmes direktsändning. Toppnyheten var hennes väns dödsfall.

Nu på morgonen - bombdåd i Madrid, hundratals döda och skadade - samlades vi i redaktionens lilla mötesrum. Flera i redaktionen har jobbat med Ulla-Carin. Minnesstunden just avslutad. Aina var redaktör. Bildproducenten började gråta, gick ut en sväng, kom tillbaks och sa att nu när hon snutit sig skulle hon bete sig som en människa igen. Man hedrar genom arbetet.

- Vilken nytta hade det gjort om jag hade gått hem, sa Aina efteråt när vi tog en cigarett på gården.

Kvällstidningarna fick inte vara med på minnesstunden. De hade fått vara med på kvällen igår, men nu fick det räcka. På minnesstunden var det nästan bara arbetskamrater, och vi yngre som såg på, och lärde.

Jag själv träffade bara Ulla-Carin en enda gång. Det var när jag gjorde praktik på ABC för sex år sedan. Hon var otroligt vacker. Det var det jag tänkte.

Jag förstod inte att hon var så stark. Och jag förstod inte att mina kollegor var så starka.

Kanske förstår jag fortfarande inte. Men jag hoppas att jag lärt mig något.

Summary in English:
Ulla-Carin Lindquist, my colleague, died yesterday. She was 50 years old.