Mystic River mood
Aftonbladet har under veckan haft en artikelserie om att det är skrämmande många barn som begår självmord. Givet världens allmänna ruttenhet och att tillvaron är nog så plågsam även i ljusa stunder måste jag säga att det är förvånande att inte fler barn tar livet av sig.
Men det är väl de onda nyliberala läkemedelsbolagen som förblindade av vinstintresse dumpar sitt Prozac på skolkuratorerna, förstås. Man kan alltid skylla på vinstintresset.
Mystic River är en djupt deprimerande film. Clint Eastwood har regisserat en samling storartade skådespelare, som Kevin Bacon, Sean Penn, Tim Robbins och Marcia Gay Harden i en historia som saknar minsta tillstymmelse av hoppfullhet. Tre pojkars förstörda liv sammanflätas efter 25 år på grund av ett mord. Och trots att jag är filmvetare, och alltså tycker att bra film är bra film även om man vet vem som är mördaren, tänker jag inte berätta mer om handlingen.
Mystic River är nämligen inte en bra film. Den är klart sevärd, förstås, som allt Clint Eastwood gör. Men det är knappast något mästerverk. Eastwood gör ju i viss mening sjuttiotalsfilm, hans formspråk andas sjuttiotal, och det kan ju vara lovvärt – men det är inte precis banbrytande.
Mystic River är skådespelardriven, som så ofta när romaner filmatiseras, och Tim Robbins skildring av en människa vars liv totalt ruinerats av ett sexuellt övergrepp i barndomen är genial. Tim Robbins borde få medalj av Ecpat, eller nåt.
Den objektiva rättvisan är helt frånvarande i Eastwoods arbetarklassiga Bostonkvarter. Alla är offer, alla är förövare, alla plågas.
Sånt är livet, som Anita Lindblom sjöng.
Jag förvånas över att människor tar för givet att att andra också tycker att livet är något positivt. Att livet är en gåva. Jag ser livet som en evighet av aktiv förträngning interfolierad av korta välsignade ögonblick av glömska. Oftast direkt plågsamt, mer sällan en behaglig slummer. Hade jag blivit bjuden hade jag tackat nej. Men föräldrar frågar inte först, utan tar för givet att barnet ska tacka och ta emot. Sen skyller de på Marilyn Manson när fekalierna slår i fläkten.
Men man behöver ju inte vara Hamas-ledare för att räkna ut att livet saknar mening, liksom.
Sånt är livet, som Anita Lindblom sjöng.
Och det är just så det är. Livet är. Varken mer eller mindre.
Summary in English:
Swedish tabloid Aftonbladet is running a series on child suicides. Roughly 40 kids a year end their lives this way in Sweden. Given the hardships of everyday life I would say that surprisingly few kill themselves. I became this moody by watching Mystic River.
