Matprotektionismen sågad

Jag har länge gått och funderat på att skriva den slutgiltiga sågningen av svensk mat-nationalism.

Jag har funderat på vilka ingångsvinklar jag skulle kunna använda. En text om hur matkulturen påverkas av att rent geografiskt ligga i brännvinsbältet skulle vara rolig att läsa, till exempel. Det skulle bli en hyllning till den snapsvänliga förrätten, och ett avståndstagande från alla försök till varmrätter. För det är ju så det är! Svensk matkonst består till 99 procent av förrätter, och resten kan man skicka i soporna med en gång. Sverige är historiskt sett ett gastronomiskt u-land.

Dock tycks det fortfarande vara gångbart att marknadsföra matprodukter med beteckningen "svenskt". Det är märkligt. För jag känner ingen som tycker att svenskt skulle vara nåt positivt i matsammanhang. Men det är väl som med dem som röstar på Sverigedemokraterna eller Ny Demokrati. De gör det i skymningen, liksom. När ingen ser.

Men det ser ut som om jag slipper skriva den där skrapan över den svenska skitmaten. En ypperlig kock och god skribent har nämligen redan gått till attack i spalterna. Det är i DagensPS som man kan hitta Peter Telégin.

Skulle en svensk flagga skilja bra kött från dåligt? Är den svenska flaggan en garant för att det är helt svenskt kött? Och vad är det för bra med det då? Frågorna hopar sig när man just ätit en biff från ett köttrasdjur som gått och betat på Sydamerikas Pampas. Vad skulle den urmjölkade svenska mjölkkossan tävla med den sydamerikanska i för gren? Oavsett vilken, är jag övertygad att den svenska kossan skulle förlora stort. Utom som mjölkko, alltså!

Så inleder Telégin sitt magnifika påhopp på den svenska matprotektionismen. Och sen blir det bara bättre. Endast knäckebrödet skonas.

Det förefaller mer som om man utnyttjar konsumenternas okunnighet och någon allmän diffus främlingsfientlighet. De flesta länder har lika säkra (eller osäkra, om du vill) livsmedel som Sverige. Däremot smakar oftast svenskproducerade livsmedel lite eller ingenting alls. (Utom knäckebröd, helst från Leksand, förstås!)

Men mest av allt handlar texten om att svenskt nötkött faktiskt bara är en biprodukt av mjölkningen, till skillnad från i övriga världen, där man tillverkar kött för att äta.

Ca en (1%) procent av djuren i Sverige är av speciell köttdjursras, resten mjölkkor. Alltså är köttet från mjölkkorna egentligen bara en biprodukt. Det är ju för mjölken man föder upp dem. I Sydamerika har man nästan bara speciella köttdjursraser. Där är det köttet som är viktigt. Det är djur som får gå fritt på Pampas och äta av gräset som växer vilt.

Så nu kan jag vänta ett tag med att författa mitt eget angrepp. Läs hela Telégins text.