Doku-politik

Liberala Ungdomsförbundets ordförande har synts på Strix, och mitt huvud fylls av tankar.

Det är två och ett halvt år sedan jag senast jobbade för Strix television, ändå känner jag en genuin solidaritet med företaget. Märkligt, va?

Strix tillverkar, som ni vet, främst en ohygglig mängd dokusåpor. Strix gör också dejtingprogram, galor, lekprogram, skönhetstävlingsprogram och vad-som-helst-program. Dessutom tillverkar företaget vad de själva, och TV3, kallar samhällsprogram. Det var i den sistnämnda genren jag jobbade. Ja, jag gjorde lite nakengolf och nakentennis, och någon dag på Fröken Sverige, men mest jobbade jag med ett så kallat samhällsprogram.

Vi hade fantastiskt roligt på redaktionen för Folkhemmet, som programmet hette. Kollegorna var, undantagslöst, underbara personer. Och att jobba med Robban Aschberg är kanske det roligaste jag gjort. Han är verkligen som en femåring. När han är på gott humör är han enormt kreativ och skämtsam, som en femåring, och när han är på dåligt humör är han grinig och motsträvig – som en femåring. Jag har aldrig varit så nöjd i mitt yrkesliv som under tiden på Strix. Faktiskt.

Häromdagen, när jag såg intervjuprogrammet Allvarligt talat, där Jasenko Selimovic frågade ut Strix VD Anna Carrfors Bråkenhielm satt jag framför tv-apparaten och applåderade och jublade. Bråkis, som hon kallas, formligen mosade Selimovic. Hon sopade banan med honom. Hans indignerade kulturvänsterfrågor funkade verkligen inte. Jag busvisslade av glädje när Bråkis pucklade på. (Intervjuprogrammet går i repris måndag kväll 28/6. Ställ videon!)

Sån lojalitet känner jag gentemot Strix att jag aldrig egentligen berättat det jag ska göra nu, trots att jag tycker att det skulle utgjort en bra nyhet. Men eftersom Anna Bråkenhielm talat om det offentligt, och eftersom fenomenet nu existerar internationellt, så skriver jag.

Om Strix ringde och erbjöd jobb så skulle jag naturligtvis inte tveka (under förutsättningen att jag kan klara jobbet, förstås).

Men då, för ett par år sedan, tvekade jag inför ett erbjudande. Erbjudande, förresten. Det var mer en idé jag hade svårt med.

Vi var på utvecklingsseminarium på Robbans sommarställe i Roslagen. Redaktörer, producenter, projektledare, chefer och kreatörer bussades ut på landet där vi tävlade i typiska Robban-sporter som grävskopekörning, bågskytte, lerduveskytte, salongsgevärsskytte och sånt. Också lagade vi Robbans lök- och potatissoppa, och drack en massa vin. Men så skulle vi ju utveckla, var det tänkt. Strix formatutvecklare Jock Millgårdh bollade två programidéer till oss, som vi skulle spåna runt.

Vid den här tiden, alltså för ett par år sedan, såg tv-klimatet lite annorlunda ut än idag. Dokusåpan Baren hade precis, som första format nånstans i världen, konkurrerat ut Endemols Big Brother. Strix hade just klättrat upp i ledningen vad gällde formatutveckling. I världen. Det var läge att hitta på nästa generations provocerande program.

Jock hade två idéer.

Den ena programidén var den bästa jag någonsin hört. Jag kommer till den strax.

Den andra programidén har redan blivit en av landets mer utskällda tv-projekt, trots att inte ett enda avsnitt tillverkats. Det finns en pilot, inte mer, till Solidarity, som formatet heter, och bara presentationen av den satte igång ett drev som fick tilltänkta samarbetspartners att dra åt sig öronen. Solidarity är tänkt att vara en dokusåpa i u-landsmiljö, där tv-tittarna alltså får styra ett biståndsprojekt. Formatet blandar alltså vilt bland redan existerande företeelser som radiohjälpen, stödgalan och dokusåpan, och blir biståndsunderhållning. Makabert, kan tyckas. Eller ett genialt sätt att väcka solidaritetstanken hos soffpotatisarna. Vi får väl se. Strix arbetar fortfarande med formatet.

Men det var inte Solidarity, som sagt, som var den bästa programidé jag nånsin hört.

Det var Partiet. Japp! Partiet.

Vid den här tiden var det också begynnelsen på ett valår. Och när man i tanken kombinerade riksdagsvalet med Baren, så uppstod formatet Partiet. Arton lellar, eller tolv, eller nåt, startar ett parti och ställer upp i valet. Det var det bästa jag hört. Men också det värsta.

Jag tyckte att det var en obehaglig tanke att ett gäng Stenbecksägda doku-idioter skulle få tillgång till en timme tv-tid om dagen i Stenbecksägda TV3, med nästan obegränsad möjlighet till crosspromotion i Stenbecksägda tidningen Metro och Stenbecksägda radion RIX FM, för att driva politisk kampanj för, ja vadå? Stenbeck?

Berlusconi, släng dig i väggen, liksom.

Men samtidigt tyckte jag att det var häftigt. Att det var så förbjudet, alltså. Att ta oskulden på politiken. Att göra krass underhållning av det allra heligaste. Precis som Bingo Rimér tagit över Fröken Sverige, Bert Karlsson tagit över musiken, och precis som idrotten sedan länge underordnats nöjesindustrin (som jag ju skrivit om tidigare). Bort från högtidstalen, och ner på jorden. Skönt.

Jag sa till Jock Millgårdh (som, förresten, när han var hårdrockssångare kallade sig Tai Russel – kunde inte låta bli att peta in det…), att, visserligen var det den bästa idé jag hört, men om det här programmet blir av, så måste jag sluta på Strix.

- Men… Du kan få bli utrikesminister, sa Jock.

Det blev nu aldrig nån såpa Partiet. Beslutet fattades på Long Island, hette det. Så sa man när Jan Stenbeck själv gett tummen ner. Och han månade ju alltid om goda relationer med det riktiga partiet, vilket Lars Engqvist, Odd Engström och nu senast Björn Rosengren utgör bevis för. Eller så insåg Stenbeck det svåra i att göra politik sexigt. Jag vet inte.

Strix var nu inte ensamma i världen att fundera kring politik och dokusåpor. I USA har Showtime formatet American Candidate, och i Australien ska det visst finnas en också. Men det är mer politiskt korrekt – ett slags lite duktigare Fame Factory. Sannolikt inga tittarsucceer, och sannolikt inga shower som levererar löpsedlar i samma takt som Robinson. Vilket ju är ett krav.

Nåväl.

Nuförtiden tror jag på att göra underhållning av valrörelsen. Jag tror rentav att det är en oundviklig utveckling. Och jag kommer att ansöka om att få jobba med det om tillfälle ges. Men rätt formel är ännu inte uppfunnen.

Jag vet att jag inte är ensam om att tänka i den här riktningen. Inte minst inom den borgerliga oppositionen borde det finnas intresse för att urholka värdet av partier, och alltså i förlängningen Socialdemokratiska Arbetarpartiet.

Men tyvärr verkar politikerna inte ha tänkt på saken tillräckligt noga. När de närmar sig nöjestelevisionen är det för att de vill använda underhållningens genomslagskraft för att lansera sig själva inom systemet, inte för att rubba systemet.

Senast in på doku-banan är folkpartisten Fredrik Malm. Malm är, som ni vet, ordförande i LUF, samt ledamot av huvudstadens kommunfullmäktige.

I torsdagens Resumé avslöjas att Malm sökt att bli deltagare i nästa säsong av Farmen, och att han varit på intervju hos Strix för detta.

Jag vet inte om jag tycker att det är så smart. Men det kommer väl tiden att få utvisa.

Om Malm går långt i tävlingen, vilket alltså inte är helt lätt, och således blir Farmen-Fredrik med svenska folket, så kan det vara lyckat. Genomslagskraften är enorm i televisionen.

Men nackdelarna är oändligt fler. Farmens tittare är mestadels idioter, röstskolkare och/eller vanesossar. Så de lär knappast bry sig. Medierna blir inte betagna i önskad grad av sjyssta grabbar, och Fredrik kan knappast tjäna politiskt på att framstå som en Farmen-Qristina eller Naken-Janne. Så de automatiska rubrikerna lär inte heller komma.

Men det lär bli en del kritik. Och det kan ju vara kul.

Jan Emanuel Johansson lyckades ju etablera en politisk plattform efter att ha deltagit i Robinson, även om han hånas då och då. Men bortsett honom dräller det inte av politiker som agerat tv-pajasar. Paolo Roberto lyckades aldrig med sin personvalskampanj. Tor Enqvist (lokalpolitiker, tidigare sakkunnig, nu pr-konsult på Hill & Knowlton, som synts i underhållningsprogram på femman, tror jag) tycks nöja sig med att vara consiglieri åt andra sossar (men det kanske beror på hans mörka hemlighet att han aldrig tycks bli riktig politiker på högre nivå – nu blev ni nyfikna va?).

Nå.

Fredrik Malm blir först att som etablerad politiker delta i en dokusåpa för att maximera sin igenkänning. Och det är ju ett intressant experiment, om än inte så långtgående som jag skulle vilja se.

Men det är ett högriskprojekt.

Blir han inte antagen till Farmen, så kommer han för alltid ha det sämsta eftermälet en politiker kan tänka sig:

- Han kunde inte ens komma med i en dokusåpa.