Försvunna minnen

Det är märkligt hur böcker försvinner när man som mest behöver dem. Det är väl som med minnet, med böckerna. Varje dag under ett decennium ser man en bokrygg som står där och tar onödigt mycket plats i hyllan - för att vara spårlöst borta när den äntligen ska få agera referens.

Det är Bo Hammar jag letar efter. Jag har grävt i en timme i bokhögarna. Men han står inte att finna. Måste ha trillat ner bakom nån hylla.

Ja, inte Bo Hammar själv, alltså. Hans självbiografi. "Ett långt farväl till kommunismen", som den heter.

Jag letar efter den eftersom Uppdrag Granskning och Janne Josefsson på tisdagkvällen ska presentera sin syn av vänsterns förhållande till östmakterna. Och eftersom redaktionen uppenbarligen redan läckt huvuddragen av storyn till Rapport (som alltså har haft inslag om det hela) så skulle det passa att skriva om saken nu.

Men Hammar är borta.

Det är synd. I den boken så skildras de svenska kommunisternas kluvenhet och självförnekelse mer patetiskt och ärligt än nån annanstans. Där visas det tafatta förhållandet till diktaturerna upp i all sin skröpliga nakenhet. Och allt är skrivet, ja egentligen inte för läsaren, utan för att Hammar själv ska förstå. Hur kunde man? Har kunde han?

Det är en sak att läsa Per Ahlmarks vitrioliska angrepp på det galna kvartsseklet (vilket man förstås också bör). En helt annan sak att läsa om skeendet sett inifrån.

Men Hammar är borta.

Jag ville citera lite ur Hammar för att visa att det Josefsson et consortes imorgon "avslöjar" inte var något som pågick i det fördolda. Förhållandet till Sovjetunionen, Östtyskland, Rumänien, Nordkorea och all världens skurkstater var inget som doldes för medlemmarna. Man kan inte komma och säga idag att "vi fördes bakom ljuset" av en partiledning som badade bastu med östtyska ambassadören bakom vår rygg. Tvärtom.

Men jag har en annan skrift som kan illustrera vad jag menar.

Så här var det nämligen:

Kommunisterna (i deras olika skepnader Sveriges Kommunistiska Parti, Vänsterpartiet Kommunisterna etcetera) hade en högst öppen inre dialog sedan sextiotalets början om hur samarbetet och kommunikationen med de kommunistiska diktaturerna skulle vara beskaffat.

Inom partiet fanns en flygel som ville ta avstånd från diktaturerna eftersom de materiella framsteg som vunnits i östblocket inte kunde mäta sig med den förlust som det innebar att överge demokratin. Den andra flygeln betraktade östblocket, kanske inte som paradiset på jorden, men som en alltför viktig bundsförvant i kampen mot den så kallade imperialismen (alltså den fria, demokratiska och marknadsekonomiskt styrda världen) för att överges.

Vid snart sagt varje partikongress diskuterades olika förslag och motioner som skulle kunna ta ställning för demokrati och mot kommuniststaternas förtryck - men partiet kom aldrig riktigt till skott. Man finputsade formuleringar.

För en utomstående betraktare så var de omformuleringar som kommunisterna gjorde i sitt partiprogram helt marginella. Men inom partiet var det enorma strider. Så bröt sig exempelvis delar av partiet loss och bildade KFML (Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna) 1967 och APK (Arbetarpartiet Kommunisterna) 1977 till följd av vad som uppfattades som avsteg från de realsocialistiska staternas politik.

I realiteten var de nya formuleringarna inga direkta avståndstaganden från diktaturerna, dock. Och ingen förändring kunde egentligen skönjas i de internationella relationerna.

Förrän 1989.

När muren föll och östblocket imploderade upphörde kommunisterna med det internationella samarbetet. De kommunistpartier som uppstod, eller kvarstod, i de forna socialistländerna fick klara sig utan svenska kommunisters stöd.

På kongressen 1990 sa Lars Werner:

"Vi har inte några broderpartier, vi har inte några speciella förbindelser med något parti, vi har inte några särskilda band till andra partier - kominterntraditionen är död och begraven."

Det var en existensiell kris för kommunistpartiet att se Sovjet rämna. Men samtidigt ett taktiskt tillfälle utan dess like. För första gången kunde partiet nu ta avstånd från diktaturerna. Nu fanns ju inget att förlora. Partiet tillsatte en kommitté att granska relationerna med kommunistdiktaturerna, och resultatet av denna granskning blev en bok som heter "Lik i garderoben? En rapport om SKP/VPKs internationella förbindelser". Det är en bok som slätar över mycket av det grövsta, förstås, men samtidigt en redogörelse över vad som utspelat sig helt öppet och som ingen anhängare av partiet kan bortförklara med "jag kunde inget veta!"

Det är den boken som får agera ställföreträdande för den försvunna Hammar.

Som sagt. Det var en existensiell kris för partiet när östblocket kraschade. Allt samarbete med broderpartierna upphävdes.

Men ingen ska tvivla på att relationerna hölls igång in i det sista. Så länge det fanns ett östblock fanns det kongresser att besöka, kurorter att semestra på och diktatorer att hylla.

På sidan 142 (i andra upplagan) av Lik i garderoben räknas ett urval av de internationella relationerna upp som helt öppet ägde rum under den sista kongressperioden fram till östblockets fall.

Jag tar det i sin helhet - så att ni inte går på Janne Josefssons eventuella påstående imorgon om att relationerna med öst mörkades för medlemmarna.

Resor i österled under kongressperioden
I partistyrelsens verksamhetsberättelse framgick att partiledningen även under denna kongressperiod rest en hel del i österled.

Några urval ur reseprogrammet följer:
Rumäniens kommunistiska partis kongress, senhösten 1984
VPKs partiordförande träffade Sovjets Kommunistiska parti i Moskva, senhösten 1984
VPKs partiordförande var på Ungerns kommunistiska partis kongress, 1985
VPKs partiordförande besökte kommunistpartiet i DDR, 1985
Studiedelegation (omfattande 7 personer) till Sovjet, 1985
Dito (omfattande 6 personer) till Kina och Korea, 1985
Ny dito till samma länder (denna gång omfattande 7 personer), 1985

Under 1986 såg resorna österut så här:
Partistyrelserepresentant till Bulgariens kommunistiska parti
Tjeckoslovakiens kommunistiska partis kongress (som observatör, vad som skulle observeras omtalas inte)
Miljödelegation till Sovjet (5 personer)
DDRs kommunistiska partis kongress
Miljödelegation till DDR
Partisekreteraren på "vetenskaplig konferens" i Moskva

En del besök mottogs också här i landet:
Delegation från: Etiopiens arbetarparti (Mengisturegimen)
Dito från Nordkoreas kommunistparti
Dito Rumäniens kommunistparti

Ingen kan förneka detta.

Även om minnen har en tendens att försvinna när de behövs.