Christer Pettersson

Christer Pettersson skulle erkänna Palmemordet i direktsändning. Jag var redaktör för programmet. Det gick sådär.

Det tänkta erkännandet skulle naturligtvis inte ha fått någon juridisk betydelse. Pettersson har sagt så mycket genom tiderna att hans egna vittnesmål totalt saknade trovärdighet ur rättslig synvinkel. Och med ett polisiärt sätt att se saken var mordet uppklarat. Bara enskilda knäppgökar trodde att det var någon annan än Pettersson som var gärningsmannen. Konspirationsteoretikerna brukade samlas på ABF på Sveavägen en gång om året under ledning av Fritz G Pettersson, och utomstående som deltog styrktes i övertygelsen att mördaren var Pettersson snarare än tvärtom. Så direktsändningen skulle, i bästa fall, egentligen bara kunna leverera closure. Knyta ihop säcken. Ge lite tröst. Läka det där såret.

Och tittarsiffror, förstås.

Alltihop började på en söndag med en debattartikel i Expressen. "Christer Pettersson erkänner", hette det – men det var långt ifrån klart. Det som vid första anblick såg ut som en sensation visade sig vid närmare granskning vara betydligt lösare i kanterna. Artikeln var skriven av Gert Fylking och signerad även av Pettersson, och det var väl knappast juridiskt bindande, om man säger så. Inte många har åkt in på kåken efter en debattartikel i Expressen, även om man önskar att det vore tvärtom.

Jag ringde till Robert Aschberg, som var en av mina programledare i programmet Folkhemmet, och frågade vad som stod på. Han visste inte mer än jag, men vi kom överens om att vi skulle göra ett försök att få torsdagens program att handla om mordet. Robban stod i kontakt med treans ledning, som också ville ha ett program om saken. De hade alltid haft goda erfarenheter av programmen om Palmemordet. Palmemordet rejtar. Ger bra publicitet.

På måndageftermiddagen åkte Robban och Gert ut i norrförort och knackade dörr på välkända tillhåll för Pettersson. De hittade honom till slut på den vanliga parkbänken. Det kryllade av kvällstidningsfolk i buskarna, och Pettersson hade fullt sjå att hålla dem ifrån sig.

Hemma på redaktionen satt vi och höll tummarna. Vi visste ju att Robban och Gert hade byggt upp en långsiktig relation med Pettersson, men tvivlade på att han skulle vilja ställa upp denna gång. Det gällde ju ändå ett erkännande. Inte ett "kanske". Det där "kanske" hade vi sänt ett år tidigare. "Jag kan ha mördat Olof Palme", hette det då. Den här gången gällde det mer. Ett erkännande.

Vid sen eftermiddag kom Robban och Gert tillbaks till redaktionen. De gjorde tummen upp.

Att göra tv är i normalfallet 90 procent logistik. Det är inte som på en tidning, där man ringer ett samtal och sen skriver en artikel. Teknik, personal, resor, kommunikation, marknadsföring – det är ohyggligt mycket råddande för att göra tv.

När landets mest kända tjyv ska erkänna mordet på statsministern är logistiken ännu krångligare.

För det första var vi tvungna att gömma Pettersson. Han jagades av alla andra medier, och vi ville ju vara ensamma om grejen. Så vi bokade ett hotellrum där Pettersson kunde hållas i ett par dygn.

Och för att ingen fotograf skulle följa efter till hotellet så anordnade vi transport med byte av bil – precis som man har sett på film.

Och det är inte så enkelt att man kan sätta Christer Pettersson i ett hotellrum och förvänta sig att han sitter kvar två dygn senare när man kommer för att hämta honom. Pettersson behöver en barnvakt. Nån som gillar att spela kort. Nån som gillar skrönor och pundarsnack. Nån som kan förse honom med ett par, tre vinare till lunch, eller så.

Gert Fylking fick barnvaktsuppdraget, och skaffade en anonym mobiltelefon för jobbet.

En fördel med att vi var tvungna att barnvakta Pettersson i ett par dar var att vi kunde se till att han skulle komma i form. Christer Pettesson slarvade ju normalt med kosthållning, hygien och uppträdande. Nu kunde vi ge honom tre mål mat om dagen och klä honom, så att han skulle vara tiptop i sändningen.

Men självklart var det krävande för Gert.

Han kunde trösta sig med att han vann kortspelet.

Hemma på redaktionen kändes pressen. När det blivit känt att vi skulle ha Pettersson med i programmet började det hänga fotografer ute på parkeringen. Robban blev nerringd. Kanalen ville plötsligt att vi skulle göra TVÅ timmar – inte en, som brukligt. Två timmar är enormt mycket tid i tv.

Samtidigt bröt en pressetisk debatt ut. Det blev känt att Fylking och Pettersson fått normalt författararvode för Expressen-artikeln. Ett par tusen spänn var. Precis som alla andra får som skriver en debattartikel. Men eftersom trovärdigheten hos Pettersson (och även hos Gert) var minst sagt låg så antogs arvodet ha påverkat utsagan.

På redaktionen garvade vi dock mest åt att Gert hade begåvats med titeln "journalist" när han nu blev omskriven. Han brukade annars kallas för "pajas" när de fina tidningarna skrev. I bästa fall "skådespelare". Nu var han "journalist". Äntligen!

Vi slet som djur med att försöka få ihop material till tvåtimmarssändningen. Lyckligtvis hade produktionsbolaget (Strix) gjort så många program om mordet så att det fanns ett stort arkiv att plocka ifrån. Det fanns rekonstruktioner. Det fanns intervjuer med alla inblandade. Det fanns dramatiserade rättegångar. Christer Pettersson i lögndetektor. Allt som gjorts i tv, hade gjorts av Robbans olika redaktioner, och allt material stod samlat i ett två meter högt plåtskåp. Palmeskåpet.

Vi byggde upp programmet så att Christer Petterssons live-framträdande skulle vara klimax. Först en rekonstruktion av mordet. Flyktvägen. Sedan en redogörelse för Petterssons förehavanden under kvällen. Sen motivet – ni vet Bombmannen Lars Tingström, och det där. Med intervjuer. Sedan vapnet. Sigge Cedergren. Med intervjuer. Om jag kommer ihåg rätt. Som kronan på verket skulle Pettersson framträda. Direktsändning.

På torsdagförmiddagen, sändningsdagen, dök Gert Fylking upp på redaktionen med Christer Pettersson i släptåg. Pettersson hade pomada i håret och ny skjorta. Skinnpaj och cowboyboots. Han började omedelbart flörta med damerna på redaktionen, som väl inte var helt bekväma med situationen.

Jag själv växlade inte många ord med Pettersson. Vi skakade hand, och jag bad honom skicka en hälsning till Konvaljen (kåkfararen som gjorde proggmusik på 70-talet), som jag visste att Pettersson var kompis med. Christer Pettersson tyckte det var mycket roligt att någon ville kännas vid Konvaljens musik idag, och försäkrade sig att han uppfattat mitt namn rätt så att han kunde framföra hälsningen. Det var det hela. Det kändes liksom inte att det var läge att äventyra kvällens sändning med allvarligare frågor.

P1 morgon och TV4:s Nyhetsmorgon ringde och ville ha någon med från redaktionen till fredagmorgonen. Redaktionerna hade redan bestämt sig för att vårt program skulle bli fredagens moraliska debatt. Var det rätt att låta Pettersson tala i tv? Kan checkblocksjournalistik vara berättigad? Och eftersom Robban aldrig i livet skulle kliva upp sex på morgonen så föll det på min lott.

På torsdagkvällen, ett par timmar före sändning, hamnade Christer Pettersson i slagsmål. Eftersom vi sände från Sveriges Televisions studio i tv-huset på Gärdet så hade ju SVT:s egna reportrar tillgång till lokalerna. En av dem lyckades tränga sig fram till Pettersson (trots att vi hade hyrt in extra ordningsvakter för crowd control), vilket inte gillades. Men nyhetsinslaget där journalisten fick en snyting blev ju bra reklam för vår sändning, så att säga.

Sändningen gick som planerat. Bortsett från en detalj. Pettersson erkände inte. Tvärtom sa han att han skrivit under debattartikeln för pengarnas skull. Och nu var han med i tv för pengarnas skull.

Men jag tvivlar fortfarande på att artikeln handlade om pengar. Aschberg har länge haft ett stående erbjudande till Christer Pettersson: en kvarts miljon för ett erkännande. Varför göra det i Expressen för ett par tusen spänn?

På fredagmorgonen satt jag i P1 morgons studio och frågades ut av Staffan Dopping. Med på telefonen satt Yrsa Stenius från Aftonbladet, som ju alltid rings in när man behöver mogna överväganden och moralisk resning. Det är väl något med det finlandssvenska idiomet som gör det.

Dopping frågade om det var moraliskt försvarbart att låta Pettersson framträda. Jag svarade med resonemanget att han faktiskt är myndig, och dessutom av domstol friskförklarad åtskilliga gånger, varför han själv fattar beslut om sin tillvaro.

Stenius skällde ut mig.

Dopping frågade hur mycket vi betalat Pettersson. Jag svarade att jag inte visste, men att jag hört att han brukar ta en normal månadslön för ett framträdande.

Stenius skällde ut mig.

Dopping frågade om det var bra journalistik, det vi gjort. Jag svarade att det vi gjort, journalistiskt sett, var platt fall.

Då gick luften ur diskussionen. De trodde väl att jag skulle komma dragande med det fria ordet, eller sanningen, eller uppdraget, eller nåt annat av högtidsbegreppen som journalister brukar dra fram när de gjort nåt tvivelaktigt.

Men det gjorde jag inte. Platt fall.

Fina journalister fattar inte att bra journalistik och bra tv inte är samma sak. Förstår inte den kommersiella logiken.

I TV4:s morgonsoffa upprepades spektaklet, med skillnaden att jag blev utskälld av Leif Silbersky istället. En annan skillnad är också att fyrans frukostbuffé är bättre än radions.

Jag satt mest och häpnade över hur snygg Anna Lindmarker är i verkligheten. Hon fick mig nervös bara med sitt utseende. Timglas, tänkte jag.

Nåväl.

När jag kom tillbaks till redaktionen så satt försäljningsansvariga och räknade på hur många klipp ur vårt program som sänts i andra medier – och skrev fakturor. Bara på förmiddagen sålde vi klipp för mer pengar än som uppskattades ha betalats till Pettersson.

Sen kom tittarsiffrorna. All time high för programmet. Kanske all time high för ett samhällsprogram i kanalen. Applåder.

Men.

Christer Pettersson erkände inte.

Och nu ligger han för döden. Utan möjlighet att be om förlåtelse. Utan möjlighet att förklara sig. Utan möjlighet att läka det där såret.

Så dör en tjyv.