Folkpartiets nästa utspel

De senaste opinionsmätningarna (Skop, TEMO, m.fl.) visar några tydliga tendenser. Två av dem går att härleda till landets numer viktigaste politiske reporter Janne Josefsson och hans medarbetare Lars-Göran Svensson. Väljare flyr från kommunistiska Vänsterpartiet till Socialdemokraterna. Den så kallade valstuge-effekten ifrån förra valet har klingat av, varför Fredrik Reinfeldt tar tillbaks röster ifrån Folkpartiet, som allt tydligare ser att Leijonkungens päls bara var till låns.

Man kan naturligtvis diskutera hur det kan komma sig att statligt finansierad journalistik kan ha denna inverkan, och om den ska ha det. Det är dock en debatt som förs på annan plats, företrädesvis hos Johan Norberg, och på Sveriges Radio.

En tendens har inte med så kallad public service att göra. Den borgerliga alliansen har ingjutit visst förtroende i valmanskåren, varför skillnaden mellan blocken krympt. Men alliansen har ett stort problem. Det strömmar inga horder av väljare från vänster till höger. Förändringarna ligger inom den statistiska felmarginalen, som Dagens Nyheter skriver idag.

Jag ska drista mig till att sia en smula över vad som kommer att hända i Folkpartiet. Och jag ska dessutom försvara det hela. För det kommer att blåsa upp en storm där sakargumenten kommer att gå förlorade – och jag vill hinna före.

Folkpartiet har ett jobb att göra. Ett smutsigt jobb. Det kommer att möta ett sällan skådat motstånd, såväl från vänsteropinionen som från mjukbrallorna och sittkissarna i de egna leden. Men gör Folkpartiet jobbet, så vinner de valet, och Leijonkungen kan få sin ståpäls igen.

Det finns en fråga som inget parti vågar röra. Som enbart Folkpartiet, på grund av den enorma trovärdighet i sociala frågor som byggts upp av ståndaktigt försvar för medborgerliga rättigheter och omsorg om samhällets svagaste, kan ta tag i.

Jag pratar så klart om invandringen.

Invandringsfrågan kan vinna valet.

Fattar ni?

Folkpartiet kan vinna valet med hjälp av invandringsfrågan.

Låt mig först förtydliga att jag i princip är för fri invandring. Jag tillhör dem som ser invandringen som en missbrukad resurs, och som inte oroas av att invandrarna ska späda ut det rena svenska blodet. Tvärtom.

Men många i Sverige håller inte med mig. Många tycker illa om invandrare, som grundhållning, och de har förstås fel, även om misstron har sina orsaker .

En stor del av befolkningen har dock, med fullt legitima anledningar, identifierat invandringsfrågan som ett problem. En stor del av befolkningen har sett att socialdemokratin har misslyckats med integrationen, att invandrare är överrepresenterade i brottslighet och underrepresenterade på arbetsmarknaden, att invandringen i Sverige ofta är en utgiftspost – när det borde vara tvärtom.

Invandringsfrågan har stor sprängkraft, och vi kan skatta oss lyckliga att våra små rasist-sekter som Sverigedemokraterna, Nationaldemokraterna, eller varför inte KPML(r), hittills inte lyckats föda fram någon Jean-Marie Le Pen, Jörg Haider, Carl I Hagen eller Pia Kjærsgaard. Men den dagen kommer, om inte de etablerade partierna tar tag i saken.

I våra grannländer förs en debatt i offentligheten, som i Sverige enbart förs i fikarummen (och i viss mån av Ulf Nilson i Expressen). Och det kan och måste Folkpartiet ändra på. För annars gör någon annan, av mer obehaglig art, det.

I norska Aftenposten skriver man idag om svensk forskning (från Stockholms Universitet) som sannolikt inte kommer att finna någon plats i den svenska pressen.

- I USA har innvandrere stort sett lykkes meget godt på arbeidsmarkedet, påpeker Storesletten.

- Selv om de gjennomsnittlig tjener mindre enn personer som er født i USA, er sysselsettingen en god del høyere enn gjennomsnittet. Men i Sverige er det nøyaktig det motsatte som er tilfellet: Der er innvandrernes deltagelse i arbeidslivet markert lavere enn i den generelle befolkning.

- I en utredning som jeg har utarbeidet for Universitetet i Stockholm, anslår jeg nettotapet av hver innvandrer som kommer til Sverige til 170 000 kroner, akkumulert for hele den perioden innvandreren lever i landet. Dette er et forsiktig anslag, og det er neppe grunn til å tro at tallet for Norge vil være noe særlig annerledes, fastslår professoren.

Den norske unge professorn Kjetil Storesletten, alltså professor i ekonomi på Oslo universitet, alltså vid landets finaste bildningsinstitution, alltså en man vi på inga grunder kan kalla för rasistisk vettvilling, påpekar lågmält att invandrare till Sverige i genomsnitt kostar 170000 kronor.

Kostnad.

Ett hundra sjuttio tusen kronor.

Styck.

För den som besökt en förort under de senaste decennierna är detta naturligtvis ingen nyhet. I senaste numret av Polistidningen kan vi läsa om Rosengård. Rektorn på Rosengårdsskolan berättar det alla vet.

- Våra elever kommer från "etablerade" invandrarfamiljer. De är alltså andra generationens invandrare. Det tror många är en fördel, men det är tvärtom. Deras föräldrar har inga jobb, de ser att ingen utlänning arbetar, och frågar sig, hur ska då jag få ett jobb? Många väljer utanförskapet istället.

- Arbete ger människovärde, säger man. Utbildning ska ju löna sig. Men gör det det här? Det är svårt att bevisa för ungdomarna med statistik. Det svenska samhället har inte tagit emot deras föräldrar. Vad vi ser är det totala utanförskapet.

I artikelns faktaruta konstateras kallt:

Rosengård har runt 24000 invånare, fler än nio av tio har utomnordisk bakgrund. Fyrtio procent lever på olika former av bidrag. Här samlas människor från världens stora konfliktområden: Balkan, Mellanöstern och Afrikas horn.

Närpolisen i Rosengård hade år 2000 bara fyra poliser kvar i yttre tjänst, efter flera års avtappning av personal. Idag är de 23 stycken, efter en förstärkning på 12 poliser bara i år.

Nu inväntar man en omorganisation som ska skapa tre närpolisområden av Malmö, där Rosengård slås samman med Malmös grannkommun Burlöv. I den gruppen hoppas man bli över 50 poliser inom ett år.

Rosengårdspolisen har utsatts för flera attentat.

Privata bilar i garaget har demolerats. Man försöker alltid ha två bilar vid utryckning för att inte utsättas för sönderskurna däck eller annan vandalisering. Stationen har utsatts för bombhot och en mordbrand som kunde ha fått allvarliga följder. Nu har man fått länsstyrelsens godkännande för övervakningskameror som ska bevaka stationen och bilparkeringen.

Det bästa som skrivits om Rosengård kommer dock ifrån den moderata partistyrelseledamoten (och bloggaren) Tove Lifvendahl. Hennes briljanta bok Vem kastar första stenen hade vunnit Stora Journalistpriset om inte skrå-tänket och avunden vore så utbredd ibland journalister. Läs den.

Vem kastar första stenen är ingen liten pamflett, om ni tror det. Det är ett inträngande reportage på nästan 300 sidor, baserat på fem veckors researcharbete då hon bodde på plats – något som ingen svensk journalist kunnat prestera. Vad Tove Lifvendahl kommer fram till är väl värt att ta på allvar.

Vi kan se en förskjutning av samhällsmoralen som förenklat har gått från "att göra rätt för sig" till att "man anses smart om man kan lura systemen".

I ett sådant läge måste vi börja om från början. Kanske måste vi överge idén om en karta. Sverige går kanske inte längre att klämma in i en fyrkantig ruta. Men en kompassriktning måste vi ta ut. Jag tror att det handlar om värdighet, arbete och respekt för olikheter.

Det är inte omöjligt att finna ett antal goda principer som vi kan hålla oss till, grundläggande värderingar som vi vill ska prägla Sverige, oavsett befolkning. Och med värderingarna som grund faller mycket annat på plats, till och med i Rosengård.

Värdighet, arbete, och respekt för olikheter. Ord som kastas på historiens skräphög av socialdemokraterna, men som vore fullt brukbara i ett nytt och smart folkparti.

Socialdemokraterna, eller i alla fall en sosse: Ilmar Reepalu, är inne och tafsar på invandringsfrågan. Men eftersom sossarna övergivit arbetslinjen till förmån för bidragslinjen har de bara förbudet och begränsningen att tillgå som vapen. Ilmar Reepalu kan alltså bara komma med förslag som är inhumana och rentav kränkande, som hans önskan att begränsa invandrares möjlighet att bosätta sig där de vill.

Folkpartiet skulle kunna hävda arbetslinjen. "Sätt invandrarna i arbete", skulle Lars Leijonborg kunna säga, följt av "som det är nu så kostar varje invandrare 170000 kronor, när det skulle kunna vara tvärtom". Kritikerna skulle fråga "Hur då?", förstås, men svaren är ju givna.

Det är som norske professorn säger.

- Velferdsstatens pakke med høye skatter, høyt lønnsnivå og høy standard på de sosiale ytelser bidrar sammen til å holde innvandrerne ute fra arbeidsmarkedet og dermed til å gjøre innvandringen til disse statene til et tapsprosjekt, sier Storesletten.

Folkpartiets svar bör vara detsamma. Lägre skatter och arbetsgivaravgifter, förenklade regler för företagare, en satsning på en utvidgning av tjänstesektorn. Och lägre bidrag, och mer kontroll, förstås, så att budskapet går att sälja in till de främlingsfientliga socialdemokratiska väljarna.

Men det är naturligtvis inte bara bidragsparasitism som sticker i ögonen på väljarna.

Den grasserande kriminaliteten är en stor fråga.

"Fler poliser i invandrarghettona", skulle tänkta justitieministern Johan Pehrson (eller nyss outade folkpartisten Sven-Erik Alhem, överåklagaren som alltid är med i tv, ni vet) kunna säga. Och vem kan vara emot det?

Det finns några procent i valmanskåren som tycker att invandringsfrågan är viktig. Och då menar jag inte de två procent som röstar på rasistsekterna. Jag syftar på dem som röstar socialdemokratiskt, men som tycker att Mona Sahlin är en idiot som aldrig begripit hur illa det är ställt ute i förorten. Dem som är benägna att falla för Ilmar Reepalus omoraliska locktoner.

Och det är bara Folkpartiet som kan hantera frågan. Folkpartiet är det enda partiet som inte kan beskyllas för att vara brunskjortor.

Mauricio Rojas har hajat det hela (Rojas skymtar såklart bakom såväl Lifvendahls Rosengård-bok som Folkpartiets beryktade krav-utspel).

Och frågan är väl egentligen inte om partisekreteraren Johan Jakobsson har hajat. Frågan är när utspelet kommer.

Språktestet var bara början. Snart kommer stormen. Håll i er!