Kartan och verkligheten
Jag hade glädjen att träffa begåvade, och modige, unge reportern Salam Karam idag. Han har gjort många bra grejer, bland annat för Svenska Dagbladet. Salam har sina rötter i Irak, och har har varit där och gjort jobb några gånger efter att Saddam Hussein störtades. Om två veckor ska han ner igen, trots att fastern i Bagdad tycker att det är alltför farligt för honom.
Nåväl.
Salam berättade en rolig anekdot om när han var nere i Irak i vintras. Minst sagt dogmatiska tidningen Folket i Bild, Fibban kallad i vänsterkretsar, hade gett Salam uppdraget att intervjua någon från Irakiska kommunistpartiet.
Sagt och gjort. Salam Karam visste förstås att han riskerade livet när han letade upp partiet bara för att få den där intervjun. Men jobb är jobb.
Till fots, i Bagdads kaos, tog sig Salam Karam för att intervjua Suleim Ali, chefredaktör för partiets tidning Tariq al-Shaab (Folkets väg).
Vinkeln var ju given. Hur kan partiet välja att samarbeta med fienden ockupationsmakten?
Jag säger till Suleim Ali att många vänsterorganisationer i Europa har svårt att förstå varför kommunistpartiet i Irak väljer att samarbeta med landets ockupationsmakt. Borde inte kommunistpartiet i stället bekämpa USA:s ockupation?
Han ler, skakar på huvudet och säger att vänstern i Europa inte riktigt har förstått vad som händer i Irak.
Vi bekämpar ockupationen. Vi är dock fast övertygade om att det bästa sättet att föra den kampen är genom fredliga medel och konstruktiva politiska åtgärder. Krig ger amerikanerna en anledning att stanna kvar i Irak. Genom det styrande rådet har vi drivit kravet på en tidtabell för när makten skall överlämnas till irakiska folket och det har vi fått. Den 30 juni 2004 kommer ockupationen att upphöra. Genom det styrande rådet har vi också bildat fackföreningsrörelser, kvinnorörelser och människorättsorganisationer. Vi har bildat en ny armé, polis, och nya statliga institutioner som tar itu med folkets vardagsproblem. Vänstern i Europa borde hjälpa oss och stå på vår sida.
Vänstern i Europa borde hjälpa oss och stå på vår sida, istället för att kritisera partiet för samarbetet. Salam tyckte att det var ett intressant svar. Skrev ner allt Suleim Ali sa och fick ihop en bra artikel.
När Salam lämnade över texten till Fibban fick den dock inte det bästa bemötandet. Salam fick en utskällning. Hur kunde han skriva att det var bra att samarbeta med USA? Skriva rakt upp och ner vad kollaboratörer sa?
Fibban publicerade i alla fall storyn. Samarbeta med fienden, blev den dramatiska rubriken. Men Salam fick inte pusta ut för det.
Läsekretsen gick i taket. På insändarsidan blåste det upp till storm. En läsare lovade att säga upp sin prenumeration. Han menade att Salam Karams text varit tendentiös. Salam svarade att han bara återgivit vad intervjupersonen sagt – anständig journalistik, kan man tycka.
Men för Fibbans läsekrets räcker det inte med att man riskerar livet och levererar ett hederligt jobb. Det måste stämma med ideologin också. Insändarskribentens kritik höll i sig.
Salam Karam har svåra erfarenheter av politiskt förtryck. Men det försvarar inte hans hållning. Det finns många andra irakier som lidit på samma sätt utan att för den skull sälja sig till USA. Abd Al-Jabbar Al-Kubaysi, ledare för Iraks patriotiska allians – för att ta ett exempel – har sedan 1968 vid ett flertal tillfällen suttit fängslad i Irak. Hans två bröder avrättades av Saddam Hussein 1981.
Japp. Helst skulle Karam fängslats. Det är annat än att sälja sig till USA:s äckliga liberala journalistiska principer. Det är politiskt korrekt lidande, det. Spik i foten.
Nåväl.
När kartan inte stämmer med verkligheten, gå efter kartan, som man säger. På Folket i Bild.
