En dag i kulturens tecken

Det blev en hygglig start på veckan. Först tog jag en efter-jobbet-öl (ja, inte för att jag jobbar just nu, men ni hajar principen) på uteserveringen på Sturehof. Där träffade jag passande nog det som nu också officiellt heter Stureplanscentern. Nyvalda riksdagsledamöterna Frederick Federley och Annie Johansson skulle äta, och vi växlade några ord om kulturpolitiken. Frederick förordade stenhårde nyliberalen Mattias Svensson som ny kulturminister. Och det skulle ju vara en markering som heter duga.

Sen gick jag till Publicistklubben, i kulturhusets Café Panorama, och debatten om den så kallade Public service. Där fick jag veta att nya vd:n för SVT, Eva Hamilton, haft svartbetald barnflicka. Vilket inte precis kom som en överraskning, och inte upprör någon. Inte heller blev jag förvånad över att den samlade debattpanelen (inklusive debattledarna) så självklart betraktade en borgerlig regering som ett hot. Däremot skrämdes jag av att de så tydligt tyckte att förändring i sig var skadligt. Precis som om det var något slags museiverksamhet. Den mentaliteten skulle medarbetarna på SR och SVT må bättre utan.

I publiken satt drivor av borgerliga kulturministerkandidater: Mats Johansson och Cecilia Wikström till exempel. Kanske ville de ställa sig in hos pressen i den händelse att det ringer från Rosenbad.

Men det var också en stor bloggnärvaro. PromeMorian, Berghs Betraktelser, Redaktörn och jag själv.

Vi, alltså Andreas, Jonas, Jonas underbart roliga fru Stina, och jag, vi gick när ingen ställde den uppenbara frågan: om nu public service är så bra, varför utvidgar vi det inte, varför startar vi inte en statligt styrd marknadsdominerande morgontidning, varför startar vi inte en statligt styrd marknadsdominerande blogg?

Vi satte oss på rysk-kitschiga baren KGB (på den så kallade Flyktvägen, i hörnet Tunnelgatan och Malmskillnadsgatan) istället, och hade egen eftervalsanalys. Inga vettiga argument framfördes, vad jag minns, för varför man överhuvudtaget ska ha en kulturminister.