Min barndom

Vi hade ingen skivspelare i mitt barndomshem. Det fanns en gammal
radiomöbel, visst, men den fungerade bättre som svarv än som den var tänkt.

Likväl köpte min far tre skivor till mig och min bror när han var i
London, tre skivor som än idag betyder mer för mig än alla borgerliga
kulturministrar lagda i en hög. Tre skivor i början av sjuttiotalet, som
jag inte ens kunde lyssna på när jag fick dem, rockar fortfarande.

Jag fick samlingsplattan “A golden hour of the Kinks II”. Låten “I need
you” är fortfarande idag så sylvasst riffande (den är lite överkurs:
normala lyssnare framhäver vanligen ”All day, and all of the night”) att
ingenting varit i närheten. Jag fick ”House of the rising sun” med the
Animals. Och om nån sätter på “We´ve gotta get out of this place” så
står jag fortfarande och skrålar med ena handen i luften. Om nån sätter
på “The story of Bo Diddley” dansar jag pogo tills korna går hem. Jag
fick också en samling med the Beatles. Deras betydelse är oändlig, men
det betyder inte att jag nånsin skulle lyssna på dem. Jag är mer Stones.

Att be mig svara på vilka låtar som betytt mest för mig, det är som att
fråga om guds betydelse. Det finns inget kort svar. Ska jag svara
måste det bli en lång redogörelse om alla livets detaljer.

Det är bara möjligt att skriva om musik för mig om jag gör det som en
redogörelse för mina olika utvecklingsskeden i livet.

Någon gång under mellanstadiet köpte min mor en stereoanläggning. Min
inflytelserika storebrorsa använde den till att lyssna på Gary Numan och
John Foxx. Jag själv gick med i Gyllene Tiders fanclub (medlemsnummer
158, om man får tro specialsingeln ”För dina bruna ögons skull”, utgiven
bara till medlemmar). Än idag vill jag påstå att Per Gessle är en av
landets bästa låtskrivare genom tiderna. Men det var inte låtskrivandet
som var Gessles egentliga bidrag till mig. Det som fick betydelse var
hans erkännande av musikaliska influenser. I var och varannan intervju
bekände han att sextiotalets genier lagt grunden för vad han själv
åstadkom. Det var, tror jag i efterhand, en av orsakerna till att mitt
musikintresse haft en ganska arkeologisk karaktär.

Den första singeln jag köpte var ren genremusik. Rockabilly.
Åttiotalsproducerad rockabilly, dessutom. Straycats hette bandet, som
gjorde ett par fina singlar, men är mest ihågkommet för att basisten
sedermera gifte sig med en svensk pinuppa och skådis. Det köpet blev
inledningen på en musikalisk djupdykning som ännu inte nått botten. Den
som frågar idag om historiens bästa låtar inom rockabilly blir tvungen
att lyssna inte bara på grundläggande material från Sun Records, som
Carl Perkins, utan också sanslöst obskyra guldkorn som High School
Ceasar och Date Bait Baby med betydligt mindre kända Reggie Perkins.

Mina högstadieår fylldes till en början av synthpop (som var något
samtida på den tiden) och vad som kallades New Romantic, men i själva
verket var Lustans Lakejer. Idag skulle jag aldrig lägga på en platta
med dem, men det vore lögn att påstå att de inte spelat roll.Jag kan
låtarna utantill om jag blir väckt mitt i natten. Det är som DNA. Inget
intellektuellt.

Av all synthmusik som konsumerades i ungdomen är det inte mycket som
fastnat. Jo, jag såg Depeche Mode live 1984, men det är Human Leagues
”Being boiled”som låter intressant idag, liksom.

Kraftwerk kan man förstås inte komma förbi. När jag sent om sider såg
dem på Cirkus härom året så föll jag i gråt, faktiskt. Flera gånger.

Men min storebror gjorde lumpen. Han kom hem med en kassett som
förändrade mitt liv. På bandet hörde jag för första gången I wanna be
your dog med Iggy and the Stooges, och Venus in Furs med Velvet Underground.

Jag tror jag var sexton, men jag blev omedelbart nyfödd.