Hanging on the telephone

Jag sprang ihop med Erik Zsiga, som är ett hett namn när det gäller möjligheter att få plats i administrationen i Rosenbad. Han är ju både kunnig PR-snubbe, och partipolitiskt rutinerad, som förutvarande pressis i MUF. Jag frågade naturligtvis om han hade blivit uppringd ännu.

Det hade han inte, sa han. Men Zsiga hade precis träffat moderata riksdagsmannen Henrik von Sydow, som ibland nämnts som ministerkandidat, och då själv ställt samma fråga. Hade Henrik von Sydow blivit uppringd?

Det hade han inte, hade han sagt. Vilket i och för sig inte är så märkligt i mina ögon; von Sydow är för rak och radikal för att platsa i Reinfeldts första regering. Men von Sydow hade berättat något för Zsiga, apropå frågan om folk som väntar vid telefonerna.

Det är många som inte har blivit uppringda, hade Henrik von Sydow sagt.

Jag och Erik enades om att det skulle tolkas som att regeringsbildningen visserligen är klar och att den skötts i största hemlighetsmakeri, men att drivorna av tjänstemän som ska anställas än så länge har väntat förgäves. Det börjar nog inte ringa förrän efter regeringsförklaringen, tänkte vi.

Men vad vet vi?

Förresten. Jag frågade Erik om vad han trodde skulle hända nu med två av valets verkliga stjärnskott; det vackra paret Therese Bengtsson och Henrik Nerlund. Bengtsson ledde ju kampanjen som ledde Centerpartiet åter in i Stockholms stadshus, via Stureplan, och Nerlund har ju som pressis i MUF stor del i de moderata och Forssellska framgångarna.

Zsiga tvekade inte en sekund när han bedömde efterträdaren Nerlunds insatser för att få Moderaterna till populäraste parti bland unga väljare.

Han kom till ett dukat bord, sa Erik, med självklar ironisk måltavla.

Nå. Vi enades i alla fall om att den rappa (och undersköna) Therese Bengtsson vore ett fynd i vilken administration som helst.

Det ringer nog snart.

(och ja, rubriken refererar till musik som den lät förr, ungjävlar!)