Journalistiken

Några frågor om journalistik har uppstått i samband med regeringsbildningen.

Det mest aktuella idag rör reportern på Ekot som bytte jobb till pressansvarig i statsrådsberedningen, Edvard Unsgaard. Jag kan bara jubla över att bloggosfären i detta fall faktiskt genererat något som kan liknas vid riktig journalistik. Socialdemokratiska bloggaren Magnus Ljungkvist har granskat Unsgaards inslag i Ekot under valrörelsen, och räknat hur många som är positiva eller negativa nyheter för respektive politiskt block. Ljungkvist finner att Unsgaard lutat åt höger.

Mätningen är naturligtvis metodmässigt problematisk, eftersom det är svårt att mäta objektivt vad som är bra eller dåliga nyheter för någon. Dessutom kan man ifrågasätta om Unsgaards rapportering faktiskt på något sätt speglar hans egna åsikter: i en redaktion väljer inte reportern vad han ska göra, det gör för det mesta redaktören.

Trots de uppenbara problemen med Ljungkvists granskning kan man bara applådera. På det här sättet kan vanliga medborgare tvinga ut mediernas makthavare att förklara sina redaktionella processer. Det kommer att leda till bättre journalistik.

Senaste nytt vad gäller Unsgaard handlar om hans hustru Anna Unsgaard som också är journalist. Hon jobbar på SVT, men har nu tvingats bort från inrikespolitisk rapportering, rapporterar Resumé:

Så här skriver inrikeschefen Per Einarsson, Rapportchefen Per Yng och Aktuelltchefen Cilla Benkö i ett internt mail :

”Anna kan inte i sitt journalistiska arbete ägna sig åt sådant som berör svensk politik och ska, om tveksamhet uppstår om var gränsen går, rådgöra med någon arbetsledare.”

Restriktionerna utlösta kraftiga reaktioner hos SVT:s nyhetsjournalister. Frågorna var många: Var går gränsen för politik? Vem bestämmer, inrikeschefen eller utgivaren? Får man vara sambo eller särbo med någon som jobbar åt regeringen? Kan man vara gift med en hög företagsledare?

Svåra frågor, onekligen. Men detta är i mina ögon bara ett problem så länge journalistiken utger sig för att vara fullkomligt opartisk. Kanske är det bättre att bara skrota den illusionen?

Jag har jobbat med både Edvard och Anna. De tillhör bägge det absoluta toppskiktet vad gäller kunnande och hantverksskicklighet. Den som anser att man inte kan lita på deras journalistik får svårt att överhuvudtaget läsa tidningen.

En annan fråga om bristerna i svensk journalistik rör det märkliga faktum att det var danska Jyllands-Posten (den i särklass mest utskällda morgontidningen i norden på senare tid, utskälld för att den på nyhetsplats tycks ha en politisk tendens) som spräckte nyheten att Carl Bildt skulle bli utrikesminister. Gör de kanske något rätt, ändå?

Slutligen: jag blev just intervjuad av Svenska Dagbladet om varför jag börjat blogga redan om nästa val. Smickrande att bli uppmärksammad, förstås, men det illustrerar ju att stor-media fortfarande står lite storögt inför bloggandet.